Doktorstrosor

img_5322-427x640

De flesta vet nog att man inte ska komma i jeans till röntgen eftersom man inte kan röntgas med något som har metall. Så jag har oftast tights och en kjol som då blir det enda plagget som måste av.

Sport bh utan metallspänne är bra för då slipper man ofta ta av sig bh´n inför röntgen.

Jag vet inte hur det är med er andra men jag har doktorstrosor.

Mycket tyg och kraftigt material. Man vet aldrig när man måste klä av sig hos doktorn och i min tanke så avsexualiserar jag min kropp med dessa gigantiska trosor.

Doktorn bryr sig säkert inte alls om vad man har på sig. I alla fall hoppas jag det. Jag vill nog helst bara vara en kropp utan personligt innehåll och absolut inget snyggt fodral i form av snygga trosor framför doktorn.

För min del har det varit en del bröstklämmande från olika doktorer de senaste åren. Helt ok, känn på bara medan jag tittar i taket eller åt motsatt håll för att inte existera undertiden. Men, för tusan prata inte med mig undertiden. Jag vill ju bara vara ett skal. Frågor och kommentarer tar vi efter klämstunden. Jag vill inte diskutera hur bra mitt ärr efter operationen ser ut eller ännu värre hur bra det andra bröstet känns medan farbror doktor klämmer.

Minns en gång för många år sedan, många. Jag hade ont i magen och fick en tid till en doktor Gunnar. Doktor Gunnar, det kändes gammalt och tryggt, det hade jag tyckt än idag. Men denna stackare, Gunnar alltså hade blivit döpt till något som på den tiden var totalt omodernt.

Gunnar, var i min ålder. Då var jag väl runt 25-30 någonting. Han var dessutom ganska snygg.

På den tiden hade jag inte kommit på det där med doktorstrosor och hade säkert på mig något som bestod av endast ett par trådar och totalt opassande för ett läkarbesök.

Denna Gunnar började i allafall att klämma lite på min mage och jag hade dragit upp tröjan till strax före bh´n började.

Plötsligt började doktor Gunnar att knäppa upp skärpet i mina jeans. Jag blev alldeles ställd och tittade uppp på doktor Gunnar och doktor Gunnar flyttade sin blick från mitt skärp och mötte min blick, lika ställd han. Öh, det är kanske bäst om du själv knäpper upp dina byxor sa han och och tog ett litet steg tillbaka lite rosig om kinderna.

Jag kommer att minnas doktor Gunnar med ett litet leende resten av mitt liv även om jag då tyckte att det var den mest pinsamma situation jag varit med om.

jjj_1-533x800

Igår var det alltså en ny röntgen som gjordes. Denna gången var det ländryggen som skulle kollas. Även om jag börjar att bli van vid både röntgen och läkarbesök så är det något väldigt speciellt som händer i kroppen när det är dags att röntgas. Jag blir som paralyserad i ett par dagar, några före och några dagar efter själva undersökningen. Jag kan inte ta mig för någonting fast det har jag i och för sig svårt för annars med men det blir så påtagligt just inför sådana besök. Jag blir också lättirriterad och jag känner inte riktigt igen mig själv. Har man en gång haft cancer är det svårt att släppa cancertankar när man ska göra undersökningar.

Jag har en risk på ca 60% att få återfall eller spridning så det kanske inte är så konstigt att kroppen reagerar.

Jag lärde känna en tjej undertiden jag behandlades och vi var lika långt i våra behandlingar när vi lärde känna varandra. Igår fick jag tyvärr veta att hon fått spridning. Jag hatar denna sjukdom, den är elak och slår till precis när den vill och precis hur den vill utan barmhärtighet.

Igår var det alltså dags för min röntgen. Jag hade förberett mig och tagit fram kläderna dagen före som jag skulle ha på mig. Däremot hade jag glömt att ta fram mina doktorstrosor och på morgonen när jag stoppade ner handen i lådan fick jag upp ett par andra trosor som jag tyckte var helt okej att ha på sig på en undersökning.

Det skulle tas några bilder och han röntgenmannen började en bit upp på ryggen och han sprang ut och in ur rummet för att ändra på mig och på röntgenmaskinen inför varje ny bild. Sedan var vi nere vid höfterna. In kom doktorn och ritade i luften som en ring över mina nedre privata delar och sa.

Det verkar som om det finns någon metall i det här området.

Självklart hade de lite finare trosorna ett metallsmycke framtill. Jag fick hoppa av britsen, klä av mig tights och trosor, fort på med tightsen igen och lite förläget ropa till farbror doktorn som snällt nog försökt att gömma sig bakom en dörr i det annars fönsterprydda rum han satt i – Nu är jag klar.

Väl hemma så kunde jag skratta lite åt det hela och tänka att det kunde varit värre och kände en stor lättnad över att jag inte har piercat mina privata delar.

Det hade varit svårare att förklara och fixa lite snabbt i ett röntgenrum utan ett bås att gömma sig i om man glömt att ta av det.

Man konstaterade ju några förstörda kotor längre upp i ryggen för ett tag sedan men jag fick då ingen förklaring till varför just en punkt i ryggen gör så ont att jag tror jag ska gå sönder precis varje natt. Det är den förklaringen jag väntar på nu.

Det svaret känns skrämmande. Jag hoppas att man hittar vad som helst förutom cancer.

110216_1-640x427

När man plötsligt ser bra ut igen.

1-427x640

Efter cellgiftsbehandlingen började jag märka att jag inte såg riktigt som jag skulle eller, det är väl inte helt sant. Jag såg ju men jag såg inte alltid det som alla andra såg. Det är ganska enkelt att anpassa sig till det sämre när det går sakta utför och det gäller inte bara synen utan även den smärta som jag lever med.

Idag var jag i alla fall hos optikern för att skaffa mig nya glasögon. De andra slarvade jag bort på ett tåg förra vintern tillsammans med lite andra saker. Jag var då mest tacksam för att det var glasögonen jag slarvade bort och att det inte var mig själv jag slarvade bort igen, som gången före jag åkte tåg och hamnade i en helt annan stad än den som var mitt mål.

Jag hade mina linser och de fungerade hjälpligt i alla fall. Ibland när jag skulle bli hämtad av sambon så kunde jag känna mig lite handikappad, jag visste att jag såg dåligt och ville inte stirra in i bilar för att veta om det var sambon eller någon annan som kom i en bil. Jag visste att de skulle se mig stirra före jag såg dem och det skulle kunna bli ganska pinsamma situationer tänker jag. Tanken på att någon skulle rulla upp bredvid mig och veva ner fönstret för att fråga om jag vill något särskilt, jaja, ni förstår nog min tanke.032317-640x427

Väl hos optikern idag så fick jag berätta om cancer och cellgifter och han visste precis att synen kan bli sämre av gifterna men vad jag inte visste var att även strålningen kan påverka synen.

Jag fick läsa rad upp och rad ner på nära håll och på långt. Progressiva löd domen. Aldrig i mitt hela liv att jag ska ha pensionärsglasögon var mitt svar och eftersom jag också fått en ganska dålig balans kunde jag se framför mig hur jag skulle antingen snubbla över trottoarkanter eller hur jag skulle stanna en bit före för att sedan med elefantkliv ta mig uppför kanten. Nä, det där går bot. Inga progressiva glasögon för mig inte.

Så, helt vanliga glasögon beställdes men inte utan optikerns protester. Han tyckte nog väldigt synd om mig som levde i denna dunkla värld för han gav mig, helt gratis ett par linser i rätt styrka och med orden att han skulle även beställa en lins som hade lite inbyggd progressiv förmåga som jag skulle få prova senare.

När jag gick utanför dörren så var världen plötsligt mycket klarare, att solen dessutom lös gjorde det ännu bättre. Jag cyklade hemåt, tittade in i varje bil på ganska långt håll och kunde se personerna bakom ratten och vika bort blicken före de skulle känna att jag stirrade på dem.

Jag fick en uppgift med mig hem och det var att jag skulle kolla upp styrkan på mina gamla linser och höra av mig om detta. Nu, nu uppstod problemet. Det har varit svårt att läsa på nära håll tidigare men nu var det helt löjligt. Armarna räckte inte till, jag fick lägga linsasken på bordet och backa för att kunna se vad det stod.

Där hos optikern så berättade han att progressiva skulle hjälpa mig att se bättre på nära håll som när jag satt vid datorn. Jag berättade att jag fotograferar och sitter ofta vid datorn och redigerar och att jag aldrig märkt av några problem med det. Han skrattade lite och frågade om ingen klagat på suddiga bilder. Herregud, kan jag ha levererat suddiga bilder i ett års tid.

Jag insåg också att jag nu kan se hela vägen in till mina grannar. Jag som ofta står där i mitt köksfönster och stirrar rakt fram och drömmer mig bort. Tänk om de tror att jag stått och tittat på dem. Eller tänk om de vinkat någon gång och tror att jag är den mest otrevliga granne som finns för att jag ignorerat deras eventuella hälsning.

När jag var yngre tänkte jag ofta att om det blev krig och jag blev av med mina glasögon så skulle jag vara totalt handikappad. Den rädslan sitter kvar fast idag har den bytts ut till enklare saker som att det skulle börja brinna och jag ska leta rätt på mina kära och hitta nödutgångar med mera.032317_1-640x427
För om jag är halvblind med mina gamla linser så är jag helt blind utan men just nu ser jag inte bara okey ut, jag ser faktiskt helt fantastiskt bra ut.

Lotta

Lagom är bäst.

10-533x800

Jag hade verkligen laddat inför läkarbesöket idag. Jag hade bestämt mig för att verkligen uttrycka min oro över den märkliga nattsmärtan som sitter någonstans i ryggen och för min svullna mage.

Jag pratade med en sköterska på onkologen för någon vecka sedan som berättade att besök hos dem kommer att dröja några år. Vad jag har förstått så är det bara Västergötland som dragit in på återbesöken men det förvånar mig inte så mycket. Hon svarade mig i alla fall att hon tyckte att jag skulle ta upp mina besvär med doktorn på vårdcentralen.

Idag var det dags. Jag förklarade mina besvär och det var väl det jag hann med före han avbröt mig och sa, nu ska du få bästa undersökningen. Vi skickar dig på en skiktröntgen.

Jag skulle nästan kunna kyssa karlen så glad jag blev. Äntligen så ska jag få veta om och vad det kan vara för fel eller att det inte är något fel utan att det faktiskt är cellgifter och antihormonerna som ställer till det för mig.

Även doktor vårdcentral såg ut att bli lite paff när jag svarade på hans fråga om när jag skulle på återbesök hos onkologen.

Det kan bli ett problem med röntgen eftersom jag är överkänslig mot kontrastvätska men jag vill så gärna göra röntgen så jag sa att jag kan väl ta lite Betapred i förebyggande. Han skickar frågan med remissen så får de på röntgen bestämma om man vågar göra röntgen. Hoppas, hoppas.

Min kropp rasade totalt när jag kom hem från doktorn och jag har legat flera timmar. Varje läkarbesök gör mig trött men idag var jag fullständigt slut, antagligen för att jag peppat mig själv så och lättnaden över att jag ska bli undersökt.

Lättnaden jag kände förvandlades ganska snart till skräck, tänk om de hittar något, tänk om de hittar något farligt. Tänk om de inte hittar någonting alls. Om jag får önska så hittar de något lite lagom som är lätt att åtgärda.

Något lagom som

Nä, jag har inte en hjärntumör som gör mig förvirrad och konstig, jag har bara utmattningssyndrom.

eller,

nä det var inte cancer det var bara ischias.

Nä, jag har inte cancer i revbenen, det är bara medicinerna som gör mig benskör så att de får sprickor och bryts.

Det onda i hela kroppen är inget farligt, det är bara biverkningar av cellgifter och mediciner.

Nä, jag har inte cancer i urinblåsan, jag har bara en kronisk urinvägsinflammation som medicinerna förmodligen medicinerna orsakar.

Nä, det är inget farligt att vara konstant trött, det är bara lite Fatique, helt normalt efter cancer. Normalt i flera år efter cancer.

Nä, diarre´n var inte cancer i magen. Det var visst bara medicinerna som gett mig en kronisk inflammationssjukdom.

Något sådant lagom som man kan leva med när man vet var det är och i vissa fall behandla.

Det hade bara varit bra om det gjorde lagom ont också så att jag kunde leva sådär lagom som lagom är.

Lagom är bäst.

Lotta

Du kommer att få cancer, sa den gamla damen till mig när jag var bara tonåring.

img_2602-427x640

Du kommer att få cancer, sa den gamla damen till mig en dag för många år sedan på en busshållplats mitt i stan.
Jag var väl runt fjorton, femton år och stod som många med mig på en busshållplats i staden där många bussar kom in.
En liten dam rörde sig runt oss, man såg henne för att hon liknade en häxa med sitt vita hår, den krupna ryggen och hon bar också flera påsar i händerna. En häxa eller en lumpsamlare.

Hon började att röra sig fram mot mig och jag minns att jag blev obekväm i situationen och försökte att vrida mig bort för att hon inte skulle ägna mig något intresse men det gjorde jag förgäves för plötsligt stod hon där och grep tag i mig med ena handen och den andra handen lyftes mot mig och ett krokigt finger kördes fram mot mig och så sa hon.

Du kommer att få cancer.

img_6356-640x372

Efter de orden släppte hon mig, vände och försvann i folksamlingen.
Den händelsen satt kvar i mig i många år och jag tänkte ofta på vad hon sagt och hur häxalik hon såg ut. Jag tänkte att hon var en elak gumma som skrämde barn, jag tänkte att hon var just häxa och att hon antingen slängde cancer på mig eller att hon kunde se in i min framtid.

Tiden gick och minnet av henne bleknade, inte ens när jag fick cancer kom jag ihåg hennes ord utan det var först idag när någon skrivit på Facebook och frågade vilka kvinnor som påverkat mig och mitt liv. Då, av någon anledning dök hon upp i mitt huvud och jag mindes händelsen igen. Tanken med frågan på Facebook var nog eftersom det är internationella kvinnodagen idag att man skulle tänka på någon som inspirerat en och inte någon som faktiskt skrämt en halvt ihjäl.

Vad var det där för dam egentligen, såg hon min framtid eller kastade hon en förbannelse över mig den dagen? Eller var hon bara en elak människa och att det var en slump att jag faktiskt fick cancer.

Jag vet inte

Lotta

Ångest inför årskontroll.

 

Det börjar att närma sig ännu en årsdag, den tredje. Jag märker av det i i hela min kropp.

Plötsligt har jag börjat att läsa mina journaler, tolkar och översätter de svårtydda meningarna som beskriver min cancer. Förhoppningsvis är jag cancerfri just nu men det absolut jobbigaste med allt det här är att det finns inga garantier för det.
Det görs inga kontroller förutom en mammografi på mitt friska bröst.

Det görs inga tester på min onda kropp. Jag råkar vara en av dem med svåra biverkningar av sviter från cellgifter och med de pågående antihormonerna och aromatashämmande medicinerna och flera av biverkningarna liknar symptomen på spridning.

Kroppen har en fantastisk egenskap och det är att vänja sig, att vänja sig vid smärta, trötthet och många andra saker. Ett problem med det är att det är svårt att veta när ont gör för ont.

Jag fick en blodpropp i ena benet under behandlingen och jag ringde till onkologen och sa att jag hade så ont i mitt ben och jag var så trött. Jag orkar inget annat än att ligga och kroppen värker. Som svar på det fick jag, vad trodde du? Att cellgiftsbehandlingen skulle vara smärtfri? Jag kunde väl försöka få hjälp av någon släkting om jag tyckte att det var för jobbigt.

Veckan efter när jag kom till onkologen för att få nya cellgifter så tyckte dem att jag såg lite dålig ut och tillkallade en läkare. Jag blev skickad på ett ultraljud där det konstaterades att jag hade en djup ventrombos. De frågade mig där varför jag inte sökt tidigare då de kunde se att jag gått med proppen i mer än en vecka.

Hur vet jag hur ont man ska ha?

Jag fick också bältros under min behandling och jag fick exakt samma svar den gången när jag ringde onkologen. Ett par dagar efter ringde jag istället sjukvårdsupplysningen som beordrade mig till akuten snarast. Klara tecken på bältros som senare bekräftades av blodprov.

Hur vet jag hur ont saker får göra?

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag smärtor dygnet runt men allra värst på natten. Nattsmärtorna som jag skulle beskriva, som om jag varit med om en olycka och haft så här ont så skulle jag tro att ryggen var bruten. Behandlingen som jag går på nu kan ge smärtor i bland annat leder.

Hur vet jag hur ont saker får göra?

Jag borde få vara frisk nu. Jag har både opererats, fått cellgifter, sterilbehandlats och tar förebyggande mediciner mot cancer. Skulle jag få spridning i min kropp så har inte de förebyggande medicinerna vara värda ett dugg för min del. De har istället stulit ett par år för mig.
Utöver smärtor så är jag så trött och mitt minne är katastrof, min inlärningsförmåga är lika med noll och koncentrationen är låg.
Jag har ingen stresstålighet alls.
Vid minsta stressituation så börjar det att ringa i öronen, huvudskinnet kryper ihop som en för trång mössa, irritationen börjar att bubbla och ibland tänker jag osammanhängande och gör konstiga saker.

Det mest tokiga ännu så länge var när jag skulle baka med min dotter. Att följa recept har i stort sett blivit omöjligt. Jag kan knappt följa ett recept på brunsås på pulver.

Ställer jag inte fram alla ingredienser jag behöver när jag ska göra en måltid då kommer den inte dit för då är det som bortblåst ur mitt minne.
Tillbaka till bakningen. Jag hade förberett allt eftersom jag visste hur det går annars.

Att baka med ett litet barn och följa ett recept samtidigt var mer än vad jag mäktade med och när jag skulle sätta i visparna i vispen tryckte jag istället in visparna i kontaktuttaget.
Som tur var gick allt bra och ingen ström gick in i min kropp men tanken på hur det kunnat gå gör att jag drar mig från att göra vissa saker.

Tyvärr har jag inte ens ork för de roliga sakerna. Fotograferingen känns övermäktig och det har inte varit inte många fototillfällen på senaste tiden, mitt skrivande har blivit lidande och det är inte många ord skrivna. Jag sviker mig själv, jag sviker mina läsare och det gör att det hela blir ännu mer ångestladdat.

Min sambo försöker att peppa mig och sa häromdagen att kan du inte skriva ett ord om dagen, bara ett så att du gör något.

Jag lovade det och det tog tre dagar utan att jag skrev ett ord men idag så rinner orden ur mig. Men, det betyder tyvärr inte att det kommer att göra det snart igen.
Så det där med min mage som är stor som en höggravid mage ska vara, jag är inte gravid och efter att läkaren känt på magen sa han att jag bara är tjock. Nu har jag bantat några veckor och har gått ner tre kilo, magen består och jag vet inte om jag vågar banta så mycket mer, jag har ett BMI på 17,5 och det är ganska lite.
Men vad vet jag om hur det ska vara?

Nästa vecka är det dags för mammografi på mitt friska bröst och även om inte just den kontrollen oroar mig nämnvärt kommer mina nerver förmodligen att ligga utanför kroppen tills det är gjort.

Avslutar med att det blir inga bilder idag. Jag lyckas inte ladda upp några. Har bytt dator från PC till Mac men det ska väl för tusan inte spela någon roll? Eller? Eller? Jag blir tokig.

Lotta