Jag både kände mig och såg ut som en nykokt kräfta.

080814_4 (640x427)

Man kan känna en lätt värmeökning i kroppen och det kan kännas som om man kissar på sig. Så berättade sköterskan för mig före jag åkte in i röntgenmaskinen. Jag hade under två timmar suttit och druckit kontrast och precis före undersökningen sprutades det också in kontrast i ett kärl armen. Jag hade haft ont i ryggen under en tid och man ville med undersökningen se så att inte cancern spridit sig till skelettet.

Jag kände ganska snart värmeökningen. Jag kände också att det började brännas i hela kroppen. Jag kände att jag fick svårt att andas och ändå lät jag undersökningen fortsätta, jag andades in och höll andan precis som sköterskorna från ett annat rum sa att man skulle göra via högtalarna som jag kunde höra dem ifrån.

Jag minns att jag tänkte att jag kanske skulle vinka till dem så att de skulle förstå att jag inte mådde bra. Med rädsla för att vara till besvär eller förlöjliga mig själv lät jag bli. Tänk om jag bara överdrev.

Jag överdrev inte. Allt skedde plötsligt väldigt snabbt och de och ordnade fram allergimedicin så fort de såg hur jag såg ut. Jag såg ut som en kokt kräfta över hela kroppen. Känslan av att brännas upp var inte alls överdriven. Jag hade fått en allergisk reaktion av kontrasten.

Då kunde jag inte ana att detta bara var början på allt som skulle gå fel under det närmsta året och tur var väl det.

Ska vi ha en begravningsfest för bröstet, frågade min sambo en dag.

IMG_6690 (640x427)

Vi höll ofta varandra i handen, vi älskade mer än vanligt. Vi behövde vara nära varandra i allt det svåra.

-Ska vi ha en fest? frågade min sambo plötsligt en dag! En begravningsfest för ditt bröst. Vi skrattade och planerade och gjorde det hela så makabert vi bara kunde.

Vi skulle ha ett fotografi med mitt bröst på bordet och vi pratade vidare om hur vi skulle begrava det, vilka gäster vi skulle ha och vad vi skulle äta på vår fest. Hela situationen var konstig och overklig så varför inte dra det ännu lite längre.

Vi skrattade och sa ordet cancer så ofta vi kunde för att vänja oss, så att det inte skulle göra ont att säga.

Jag kände mig så älskad men det hade smugit in en oro. Tänk om jag inte skulle attrahera honom när mitt bröst var borta. Tänk om vår kärlek inte skulle orka med den långa sjukdomsperioden.

Plötsligt var jag rädd för att bli lämnad. Berodde det på att jag skulle vara skadat gods om det tog slut och att jag var rädd för att bli ensam resten av mitt liv för att jag skulle ha bara ett bröst. Var jag kanske rädd för att bli sviken när jag behövde någon, honom som mest.

Var jag kanske rädd för att jag behövde hans kärlek, mer än någonsin.

Han skämtade och sa att om han skulle dö då fick jag aldrig träffa någon ny. Jag berättade för honom på fullaste allvar att jag önskade att han skulle gå vidare och bli lycklig med någon annan om jag inte skulle klara mig.

Min andra önskan var enkel. Min önskan var att han skulle se till att syskonen alltid fick träffas och att han skulle låta mitt minsta barn få lära känna mig genom att han skulle prata och berätta om mig för henne.

Jag satt ofta och letade efter musik som jag tänkte skulle vara med på min begravning, jag förberedde mig för det värsta.

# waroncancer

Jag knäppte bild efter bild på mitt cancersjuka bröst.

91 (640x427)

Det började att synas ordentligt att mitt bröst var sjukt, det gick inte att undvika längre. Jag satt i min hemmastudio och riggade upp kameran framför mig. Jag knäppte bild efter bild på mitt cancersjuka bröst. Indragningen var stor och det såg missbildat ut. Jag mådde illa, jag började förstå att något åt upp mig inifrån.

Jag tittade snabbt igenom fotografierna när jag var klar och arkiverade dem i datorn utan att redigera dem. Jag kunde inte med att titta på dem. Min tanke var att jag en dag skulle våga visa den nakna sanningen om cancer och därför kände jag att jag var tvungen att fotografera hur det såg ut. 

Fördelen med att bröstet såg missbildat ut var att jag lättare kunde ta till mig att bröstet skulle bort. Jag kunde se hur sjukt det var.

Plötsligt kunde jag inte se några skavanker på min kropp, Jag var vacker, jag var fin. Jag såg inte magen som putade, jag såg inte mina smala ben. Jag såg inte att brösten var för små. Jag hade en kropp som var hel och den var fantastisk.

Jag ville inte bli halv. Lika mycket som jag ville ta bort cancern ville jag ha kvar mitt bröst och vara hel. Jag förstod att detta var början på ett slut. Ett slut på min kropp, kanske också ett slut på den jag var.

Jag visste inte ens om jag skulle överleva och jag var förtvivlad över ett bröst som skulle bort. Det fanns inga sunda tankar kvar hos mig längre.

Mamma! Är du rädd, frågade min fjortonåriga dotter.

022615 (640x427)

Jag berättade för min fjortonåriga dotter att jag hade cancer bara ett par timmar efter att jag själv fått beskedet. Jag var orolig för hon skulle ta det, mer orolig för henne än vad jag var för de andra barnens reaktion eftersom vi hade en komplicerad relation just då och hon bodde hos sin pappa hela tiden och inte halva tiden hos mig som hon gjort tidigare.

Jag kunde inte hålla tillbaka ett par tårar när hon började att gråta. Att gråta är bra men jag kände mig så skör och jag var rädd för att jag inte skulle sluta gråta om jag gav efter för tårarna och jag var rädd för att jag skulle bryta ihop fullständigt om jag tillät mig att verkligen gråta och förmodligen skrämma henne ännu mer än vad jag redan gjorde med mitt besked.

Jag berättade för barnen, en i taget om att jag hade cancer. Jag ville säga till dem att allt skulle bli bra och att det inte var någon fara men sköterskan på sjukhuset sa att man inte ska dölja något eller ljuga för barnen och därför sa jag precis som det var, att jag hade cancer men att man idag räddar många men också det svåra, att man kan dö.

Jag svalde mina tårar och samlade mig för att vara vuxen, för att vara mamma och för att jag skulle kunna trösta mitt barn som behövde mig. När hon en stund in i samtalet frågade mig om jag var rädd, då ljög jag, jag ljög för att försöka minska hennes oro och sa att jag inte var speciellt rädd. Sanningen var att jag var livrädd för att jag kanske inte skulle få vara där för mina barn, att de skulle få gå genom livet utan mamma.

Att berätta för mina barn att jag hade cancer var det svåraste jag någonsin gjort. Ändå tror jag att det är enklare att vara den som är sjuk, att vara den som kanske ska dö än att vara barnen som måste leva med rädslan om att mamma kan dö. Jag själv kom på mig med att inte vara rädd för att dö, jag var rädd för att lämna dem som behövde mig.

 

# waroncancer

Då hade jag ändå valt favoritjeansen, tur jeansen.

IMG_6507 (640x427)

Vi, jag och min sambo gick efter läkaren i korridoren på sjukhuset och vid dörren till rummet stod en sköterska och väntade. Jag förstod på en gång varför hon stod där, hemska besked lämnar man inte ensam, tänkte jag. Hon såg ut att frysa för hon huttrade lite där hon stod i sin kortärmade blus. Jag smilade upp mig och vi pratade väder några sekunder. På bordet inne på rummet stod de klassiska servetterna. Det fanns ingenstans att ta vägen längre.Jag var ganska lugn, jag visste redan vad svaret skulle bli.

Läkarens första ord när vi satt oss ner var. Du har cancer. Inget inlindande av orden utan öppet och brutalt kom orden ur hans mun. Det uppstod en tystnad, den har de nog tränat på ett tag, tystnaden som ska ge en några sekunder att ta in det som sägs. Läkaren tittade lite förvånat på mig eftersom min reaktion kanske inte blev som väntat. Jag såg framför mig hur jag reste mig upp och välte en bokhylla, såg också framför mig hur jag skrek och tappade fattningen. Inget av detta gjorde jag Jag tittade bara kort på Marcus, som mötte min blick, jag fick ett par tårar i ögonen och vi tog varandras händer och nickade till varandra för att sedan vända tillbaka blicken till läkaren och han sa förvånat. Du var beredd på detta. Jo. jag visste, jag hade vetat hela tiden.

Läkaren ritade på ett papper och visade hur min cancer satt och berättade att mitt bröst skulle opereras bort. Han ritade på ett papper var min cancer satt sedan undersökte han mig i ett rum intill och då hade han en läkarstudent med sig. De pratade och han berättade medan läkarstudenten undersökte brösten att så här unga kvinnor, jo i detta sammanhang var jag ung har tätare och fastare bröst och jag log och sög i mig att jag minsann hade fina bröst. Tills jag förstod att det inte var en fördel. Personer som är unga och har tätare bröst har tydligen sämre prognoser än de som är äldre.

Marcus följde inte med in när jag undersöktes men han lämnades inte ensam en sekund av den underbara bröstsköterskan vi hade.

Bröstkliniken I Malmö ligger två trappor upp och jag minns att när vi var på väg ut därifrån att jag letade med blicken efter ett hörn att gömma mig i så att jag skulle kunna bryta ihop, det fanns inte och tårarna fick hållas igen.

Jag satte mig i bilen och väntade medan Marcus checkade ut från parkeringen och jag tog upp telefonen och ringde.

-Mamma! Jag har cancer….Jag minns inte mer från det samtalet.

 

Hon hade väntat länge på svar.

Vita rockar bars som ett skal.

Ögon sökte en reaktion på det som yttrades.

Regnet dolde tårarna och hennes rädsla på vägen hem.

Och då hade hon ändå valt favoritjeansen. Tur jeansen. “