Men herregud tös, har du missat att du har cancer?

Den andra operationen genomfördes utan att någon svimmade eller att några andra problem några veckor efter den första operationen. Jag var mycket tröttare och medtagen efter andra operationen än första. Både precis efter och även dagarna som följde där efter.

Min fina älskade lilla flicka kom till sjukhuset och satt hos mig medan jag sov och var vaken om vartannat och hon höll mig I handen nästan hela dagen.

-Det är jag som ska lära dig att ta sprutorna I magen som du ska ta, sa sköterskan som kom in I rummet. Sprutor, varför då? Ingen hade sagt något om sprutor. Ta själv, var dem helt tokiga?IMG_2320 (640x427)

Sprutorna visade sig vara blodförtunnande och det skulle man ta ett tag efter operation för att förhindra blodproppar. Min flicka har diabetes och tar sprutor hela tiden så det var bara till att bita ihop och försöka vara modig framför henne och ta sprutan. Hon filmade och skrattade lite åt mina trevande försök. Det var inte så farligt men det sökte mig lite att sticka nålen i magen på mig själv.IMG_2264 (640x427)

Återbesöket per telefon med sjuksköterskan i Malmö några dagar efter operationen utspelade sig ungefär så här.

Jag beklagade mig över att det inte varit lika lätt efter den andra operationen och jag undrade om något kanske var fel. Jag var trött, hade ont och hade absolut ingen ork i armen. Jag kände mig totalt misslyckad som gav efter för det onda.

Min underbara sköterska sa då.

-Du opererades för andra gången i måndags med bara några veckors mellanrum från förra operationen, du flänger över halva landet, du får besked om din cancer hela tiden som ska bearbetas. Du ska vara glad om du orkar vara vaken och aktiv en halvtimme åt gången.

Så man behöver inte orka plugga, laga mat, tvätta och sköta hemmet, frågade jag.

-Men, herregud tös, sa hon rakt och burdust, fast på ett härligt sätt.

-Har du missat att du har cancer?

Har dom inte “hämtemat” i Tibro eller? Det där duktighetssyndromet som jag tagit på mig skulle jag lägga åt sidan och någon annan kunde få vara duktig och städa, tvätta och allt det där.

Ännu en gång skulle vi få vänta några veckor på besked om några körtlar blivit smittade och mitt googlande fortsatte.

 

 

 

#waroncancer

 

Jag började maniskt att googla på överlevnadsprognoser och förstod att mina chanser minskade ganska mycket med de nya beskeden.

När vi blev inkallade till läkaren på återbesöket efter operationen försökte jag att skoja lite med honom om när han blev sjuk och fått lämna mig uppfläkt på operationsbordet.

Jag såg att han log men jag såg och kände att något inte var som det skulle, han ville inte kallprata, han ville bara ha in oss på rummet. På en gång när vi satt oss ner får jag veta varför han varit lite stram och avmätt.

-Tyvärr visade det sig att proverna vi skickade på analys från din portvaktskörtel vid operationen innehåller cancer.

Du måste opereras igen!IMG_0697 (640x427)

Ännu en gång sparkade de undan benen för mig. Jag hade inte förstått att ett resultat kunde ändras, jag trodde att det var klart vid operationen. Han berättade vidare att de vid operationen inte kunnat gå in via bröstet och vidare upp I armhålan som de tänkt från början. Jag var för smal för att det skulle fungera med den vanliga operationen där man går via bröstet upp i armhålan så de fick istället skära upp mig ytterligare under armhålan. De hade också hittat förstadium till cancer I hela bröstvävnaden under operationen och det förklarade varför jag har haft så ont på revbenen. De hade alltså skrapat bort cancer i vävnaden I hela bröstet och eftersom jag är så smal skrapades det på revbenen också.

En muskel togs också bort vid operationen.

Läkaren berättade mer om min cancer, att den var hormonstyrd, knutan var 2,5cm stor och att den var snabbdelande. Den hade också grenat ut sig och ytterligare en liten knuta med cancer hade de tagit bort.

Jag frågade om mina chanser om överlevnad. Han svarade att idag är man väldigt duktiga på att behandla cancer och han ville absolut inte prata procent om mig med mig.IMG_2410 (640x427)

Eftersom allt var mycket värre än vad man trodde från början så ändras behandlingsplanen från ”bara” cellgifter till cellgifter, strålning och hormonbehandling. Men först väntade ännu en operation där man skulle ta reda på om cancern tagit sig förbi portvaktskörteln och vidare ut i armhålan. Det kändes som om det aldrig tog slut i hans beskrivning om min cancer och jag kände mig övertygad om att jag inte skulle överleva. Jag ställde in min kropp och själ på att tiden som finns kvar, då skulle jag leva. Jag skulle inte dö förgäves, jag skulle synas och höras. Jag skulle lämna minnen efter mig till mina barn, jag skulle också på något sätt göra mig odödlig. Tankarna på att fotografera hela förloppet blev starkare och kanske skulle jag försöka att skriva också. Jag ville inte dö, men av någon anledning så skrämde det mig inte så mycket. Det som var skrämmande var att jag hade fyra barn som behövde mig, sin mamma. Jag hade människor som älskade mig, det skulle bli svårare för dem, jag skulle bara dö och försvinna och de skulle vara kvar med sorgen. Det gjorde ont i mig att tänka på.

Jag började maniskt att googla på överlevnadsprognoser och förstod att mina chanser minskade ganska mycket med de nya beskeden. Jag kände mig så ensam med min nya insikt. Mina barn kunde jag inte nämna det för. Ingen annan som stod mig nära ville prata med mig om detta när jag tog upp det. För mig var det viktigt, jag hade mycket som skulle göras och ordnas med om det skulle visa sig att prognoserna var riktigt dåliga.

 

 

 

 

 

#waroncancer

Jag ville inte se mig som jag var, deformerad, grotesk och missbildad.

IMG_0671 (800x533) (640x426)

 

 

Två sköterskor kom in på rummet dagen efter operationen och sa att jag inte fick åka hem utan att jag tittat på operationsärret.

Tanken på att jag skulle behöva se det hade inte slagit mig tidigare. Jag ville inte, jag ville inte se mig som jag var, deformerad, grotesk och missbildad.

Plötsligt mindes jag filmer jag sett där man fått ansiktet förstört och måste möta sin spegelbild för första gången. Jag ville verkligen inte se. Jag ville inte att det skulle bli verklighet.

Sköterskorna lindade av bandaget sakta och försiktigt medan jag satt framför en stor spegel. Går det bra, frågade en av sköterskorna. Jo, tack svarade jag fast jag inombords skrek nej, nej, nej, jag vill inte.

Bröstet var borta, där fanns en liten svullnad efter operationen men jag hade inget bröst kvar. Jag var inte längre hel, jag var ingen riktig kvinna.

Jag åkte hem och jag tog flera bilder där jag försökte visa upp mig utmanande. Jag gjorde allt för att hitta något kvinnligt men bilderna blev pornografiska och smutsiga.

Vi skämtade, jag och min sambo om att någon som tänder på udda saker skulle kanske tänka sig betala dyrt för de fotografierna. 

Jag tog också andra bilder där jag fotograferade mig hur jag såg ut. Jag redigerade varenda ett med en onaturlig gräddliknande effekt på kroppen. Bilderna blev precis så onaturliga som jag kände mig.

# waroncancer

Läkaren blev sjuk och lämnade mig uppfläkt på operationsbordet.

040914_5 (640x427)

Läkaren som skulle operera mig tittade in för att presentera sig och han ritade ett kryss på mitt sjuka bröst. Man ritar på den sida som ska opereras för att vara säker på att man opererar rätt sida. Det skulle varit lite snopet att vakna med fel bröst bortopererat.

Ännu en tjej kom in på rummet, hon var lite ledsen och jag förstod ganska snabbt att även hon skulle operera bort sitt bröst. Vi fick veta att operationerna blivit försenade ett par timmar och de satte dropp för att inte hungern skulle bli för stor.

När det var dags för operation och  sköterskorna kom för att rulla ner, följde Marcus mig till hissen. När hissdörrarna stängdes kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre.

Narkosläkaren kom och lyssnade på mina lungor och bestämde att operationen skulle gå att genomföra även om jag haft influensa bara ett par dagar tidigare och fortfarande hostade en del.

Klassisk musik spelades på uppvaket när jag vaknade från narkosen. Jag kände att hela jag gjorde mig redo för flykt av panik, hjärtat rusade och jag kunde helt enkelt inte stå ut. Jag har alltid känt ett stort obehag av klassisk musik.

Jag frös så att jag skakade och man stoppade in ett rör under täcket som blåste ut varm luft. Morfinet gjorde mig ganska lugn och smärtan var inte alltför stor men musiken kunde jag inte koppla bort och till slut fick jag be sköterskorna att stänga av.

En läkare kom in till mig när jag var tillbaka på rummet och sa att han opererat mig eftersom min läkare blivit dålig. Jag var som ett frågetecken, jag visste inte att min ordinarie läkare blivit sjuk. Tydligen hade han blivit så dålig att han fick lämna mig under pågående operation och jag fick ligga uppskuren och uppfläkt i en och en halv timme till nästa läkare kom och tog över. Jag fick senare också höra att läkaren blivit så dålig att han svimmat utanför operationssalen.

Marcus som åkt iväg för att arbeta några timmar medan jag opererades försökte ringa sjukhuset för besked om jag kommit tillbaka men telefonerna fungerade inte på sjukhuset den dagen och han åkte fram och tillbaka till sjukhuset men ingen hade fått reda på varför operationen dragit ut på tiden. Hur han hade det under de timmarna vill jag inte ens tänka på, jag är tacksam för att jag sov.

Den nya Läkaren hade positivt besked att lämna. Portvaktskörteln som man tog bort ur armhålan i samband med operationen var inte smittad och det betydde att cancern inte spridit sig.

Tjejen I sängen bredvid kom tillbaka till rummet några timmar efter mig och även hon hade klarat sig från spridning. Vi var i ungefär samma ålder hon och jag, hon något år yngre men båda väldigt unga för att få bröstcancer.

Vi var båda fullproppade av tabletter och var något påverkade men vi pratade och pratade till långt in på natten. Vi pratade till sköterskorna tröttnade på oss och kom in och sa att vi skulle få något att sova på.

Jag skulle bara några veckor efter operationen få reda på att man lämnat ett felaktigt besked.

Cancern hade spridit sig.

# waroncancer

Jag slet av mig kläderna.

IMG_0001 (800x533) (640x426)Läkaren på vårdcentralen ställde konstiga frågor som, hostar du, är du andfådd, gör det ont i bröstet när du andas? Jag förstod inte vad det hade med mitt bröst att göra.

Han tog pulsen på mig och frågade mig varför den var så hög. Där tog mitt tålamod slut och jag talade ganska argt och upprört om för honom att det är inte varje dag man söker läkare för att man tror att man har bröstcancer? Läkaren höll masken ganska bra när det gick upp för honom vad jag var där för och bad äntligen om att få känna och titta på bröstet.

Det är inte varje dag som man av hela sitt hjärta vill att en okänd man tar en på brösten men jag slet av mig kläderna och blottade mig själv och lät hans händer varsamt undersöka mitt bröst.

– Jag känner din knuta och jag ser det du menar med indragningen men eftersom du har dubbelt boende och inte är skriven i detta landstinget så kan jag inte hjälpa dig, sa läkaren.

Va? Det ringde I öronen och yrseln blev mer än märkbar och jag fick hålla mig i britsen. Pulsen som redan var hög skenade I värsta galoppen. Knölen fanns på riktigt.

Men vad var det ha sa. Kunde han inte inte hjälpa mig! Jag måste till sjukhus och få göra mammografi, ultraljud och biopsi, allt det där som jag suttit och läst om att man måste göra.

På vägen hem från detta besök kände jag inte snön som knarrade så härligt under fötterna, vägen hem kändes som en evighet, mitt huvud kändes alldeles tomt. Vad skulle jag göra nu?