Jag fotograferade sniglar den veckan, de rörde sig i ungefär samma takt som mig.

 

0162 (640x427)

Dagarna efter första cellgiftsbehandlingen kände jag mig illamående, trött och jag hade huvudvärk och hjärtklappning. Typiska och vanliga besvär.

Vi var mitt uppe i en flytt eftersom vi fått beskedet om att jag bara fick behandlas i det landsting jag bodde i. Det allra sista med flytten skötte min sambo och andra anhöriga och min syster kom till Tibro för att sitta barnvakt åt mig. Hon undrade lite försiktigt var hon skulle sova och för hon vågade inte låta mig sova ensam och ville sova i mitt rum med mig. Den kvällen låg vi vakna länge och pratade mycket om saker som vi pratat om tidigare men också om saker som vi aldrig gjort tidigare och där började en ny tid och ett nytt förhållande av våra liv tillsammans. Några månader senare skrev jag en text till henne,

Det är den hon är,

Jag vill ligga i din säng, bredvid dig, så sa hon för inte så längesedan. Vi pratade halva natten. Jag var glad för att känna att hon var där, levande och stark. Hon var där för att vakta så att inget skulle hända mig. 

Hon köpte en klänning, den var grön. Hon klär i grönt. För längesedan, när vi var små, då läste hon för mig, ändå är jag äldst. Undrar om hon minns. 

För inte alltför längesedan var hon hos mig, hon satt och läste för sig själv i en bok, jag såg på henne, såg hur handlingen speglades i hennes ansikte, jag såg hur hon log då och då, hon är vacker när hon ler. 

Jag vet hur hon kan bli när hon förlorar i ett spel, jag hör fortfarande hennes klampande från när vi var små i trappan när hon förlorat.
Jag vet också nu att det var hon som klippte sönder vykorten, de fina 3D vykorten vi fick som små, nu vet du med mamma, det var ju inte jag. 

Idag fick jag ett meddelande om att hon vill vara mitt smärtstillande och krama bort det onda.
Tänk om hon bara visste, att hon alltid varit mitt smärtstillande, min glädje, min trygghet.

En gång hade hon ett par bruna stövlar och en kort klänning på en sommarfest, ni skulle sett henne, som hämtad ur en film. 

Min lillasyster…

0164 (427x640)

Jag ringde vårdcentralen på orten Tibro, där jag skulle jag skulle bo. Den gången valde jag att ringa den andra vårdcentralen och inte den där man vägrade mig hjälp när man hittade knölen och misstänkte cancer.

Det gick inte mycket bättre på den vårdcentralen. Jag förklarade mitt ärende, berättade att jag hade cancer och att jag skulle behöva hjälp av dem en gång i veckan med att rengöra, spola och lägga om min Picline. Det skulle de inte fick jag höra av en otrevlig person i andra änden av luren, för det kunde inte de och de hade faktiskt ingen lust att lära sig det heller. Jag fick sätta mig och ringa runt och kom till slut fram till en sköterska på Skövde lasarett som förklarade att hon aldrig gjort det men var villig att göra ett försök.

Det är lite olika vilken sorts port man använder i de olika landstingen och Skövde som jag skulle tillhöra framöver använder man sig av en port som man opererar in under huden strax under nyckelbenet och inte den slang som man lätt sätter in i ett blodkärl som jag fick insatt i Malmö.

Efter helgen tog orken slut och det kändes som om jag hade den värsta influensan man kan tänka sig men jag försökte att fotografera så mycket jag bara orkade även om cellgifterna slet på kroppen.

Jag fotograferade sniglar den veckan, de rörde sig i ungefär samma takt som mig.

IMG_5250 (640x427)
#waroncancer

 

Jag förstod att det var illa, tänkte att det skulle gå åt helvete, man ska väl inte dö av det som ska göra en frisk.

051514_4 (533x800)

Jag gick med ganska säkra steg in på onkologmottagningen i Malmö och satte mig för att vänta på min tur för min första cellgiftsbehandling.

Det satt några andra cancerpatienter där och jag sneglade på dem för att se om jag kunde se om någon av dem hade peruk. Jag visste att jag en dag inom kort skulle sitta med peruk och var skulle man kunna hitta ett bättre ställe för att studera detta än på onkologen? Jag kunde knappt ana mig till några som hade peruk och då letade jag verkligen efter tecken. Det kändes tryggt.

Undrar om de såg hur jag tittade, undrar om de kände sig obekväma av mitt stirrande eller om de tänkte att nu kommer det en ny igen, låt henne hållas.

Sköterskan som hämtade mig frågade om jag ville sitta eller ligga vid behandlingen. Detta hade jag tidigare sett på film, hur alla satt på rad och allt faktiskt såg ganska trevligt ut.

Man kan i filmer se några som småpratar, några som stickar eller läser vid sina behandlingar. Jo, jag ville självklart sitta upp. Det såg inte ut som på film, inte alls faktiskt, det fanns bara två fåtöljer och i den andra fåtöljen satt en gammal man som inte alls platsade i min bild av hur det skulle vara med stickandet och småpratandet. Han var dessutom väldigt upptagen av en sköterska. Det var jag med för den delen.

Den behandling som skulle ges skulle man ge i tre olika preparat och i tre olika steg och den första var bara en liten dos som skulle sprutas in med en liten spruta som skulle tryckas in av sköterskan via slangen och inte via dropp som de andra två preparaten.

Vi småpratade medan hon gjorde det men jag blev ganska snabbt dålig och hon fick avbryta. Jag fick ett blodtrycksfall men läkaren beslutade efter att hon träffat mig att lugnande skulle ges och ett nytt försök ska göras efter ett EKG. Jag skulle flyttas från rummet med de två fåtöljerna till en säng och bort från farbrorn som jag inte ens hunnit säga hej till.

Jag hade inte riktig kläm på vare sig mig själv eller stolen och försökte resa mig utan att fälla in den lilla utfällbara pallen, så skulle man inte göra. Jag ramlade ur stolen och försökte att resa mig med ett flin om att allt gått bra men inte ens då gick det som jag önskade eftersom benen inte bar och jag var alltför påverkad av reaktionen av medicinen man tryckt i mig.

Det var inte mycket som gick bra och dessutom hade min telefon hängt sig och jag kunde inte nå Marcus för att berätta vad som hänt och informera om att jag skulle flytta till ett annat rum än det som jag sagt att han kunde hitta mig i. Men farbrorn fick i alla fall något annat utöver det vanliga att berätta om när han kom hem efter sin behandling.

Jag kan inte andas och trycket över bröstet blir tungt. Jag tänker att jag inbillar mig bara för att jag är rädd. Jag hör att ni försvinner, jag hör inte riktigt vad ni säger och jag ser er inte så bra.

Ni faller bort, eller är det kanske jag som faller. Jag blir trött och vet inte om jag ska låta mig föras bort eller om jag ska eller om jag ens orkar att säga något.

Plötsligt hör jag en röst, en myndig röst som når genom mitt suddiga töcken som säger – Du mår inte så bra nu va? Nej, det gör jag nog inte, försiktigt svarar jag det, för att det kanske ska bli mer verkligt om jag erkänner att det inte känns bra och ännu värre om jag säger det högt och låter det bli sanning.”

051514_3 (640x427)

I nästa sekund fanns det säkert tio personer i sjukrummet. Jag förstod att det var illa, tänkte att det skulle gå åt helvete. Jag kunde inte dö då. Det var inte så det var tänkt. Jag var inte klar, jag hade inte hunnit säga hej då till någon, jag hade inte ordning på mina papper.

Det stod någon över mig och tjatade om en massa saker om hur jag mådde och som frågade vem jag var och när jag fyllde år. Irriterande och frustrerande.

Hur kunde det vara viktigt?

Jag såg inte min älskade som nyss kommit till sjukhuset och som blivit bort knuffad i ett hörn. Jag behövde honom. Jag behövde se honom, jag behövde hans kraft och kärlek.

Det fanns så många i rummet och alla gjorde något, en slet i mina kläder, en annan kopplade ett EKG, någon gjorde en pulsmätning på ett finger och alla verkade att prata i munnen på varandra.

Plötslig såg jag honom igen, fick kontakt, han sa inget, han log inte ens. Han var rädd. Det var jag med.

Tiden stod stilla för en stund men ändå kändes det om om allt hände på några sekunder. Det var väl inte meningen att man ska kunna dö av det som skulle göra en frisk?

Lite senare på dagen stod ett par sköterskor och pratade med oss vid min säng om allt som hänt på röntgen på fredagen när jag fick en reaktion av kontrasten medan “min övervakare/sköterska” stod och pillade med mitt dropp, (utan att delta i samtalet) när Marcus plötsligt frågade om jag berättat om läkaren som blev sjuk under min operation i magsjuka och som också svimmade och fick lämna mig där.

Denna sköterska, denna söta varelse med sina randiga strumpor som varit så lugn, saklig, lugn och lugn i timmar.. ja ni förstår, plötsligt skakade i hela kroppen, blev röd i ansiktet och sprang ut ur salen för att brista ut i världens skratt, efter några minuter kom hon tillbaka med samma lugna ansiktsuttryck, I alla fall för några sekunder. Hon hann precis fram till min droppställning då hon brast igen i ett skratt och sa -förlåt och svimmar, förlåt och svimmar om var annat i ett hysteriskt skrattande.

Efter det andra och dåliga försöket då jag trodde att jag skulle dö så beslöt man att ta bort den delen av cellgiftet och prova med de andra sorterna i stället. Det fungerade hur bra som helst men ett besök som skulle vara i ett par timmar hade när jag var klar med cellgifter och övervakning efter ett kraftigt allergianfall hunnit dra ut så långt på tiden att jag och sköterskan var de enda som var kvar på avdelningen. cyto (427x640)

Marcus hade sedan flera timmar tillbaka varit tvungen att åka och hämta Nea hos hennes farfar som var barnvakt över dagen. I trappan ner på sjukhuset var ljuset dämpat när jag väl kunde gå därifrån och det var mörkt på alla våningar jag tittade in i på vägen ner.

Känslan och tanken om att för tredje gången på en dag befinna mig i en film var inte långt borta, först ett drama om cancer och cellgiftsbehandlingar sittande på rad till ett avsnitt i Cityakuten då läkare rusar till för att rädda livet på en patient till att befinna mig i en skräckfilm, ensam på ett mörkt sjukhus med en mördare på varje våning. Jag såg förstås ingen mördare men om jag hade gjort som de på film, de som dör först, de som går in på de tomma mörka avdelningarna, bara för att, då hade det nog varit en mördare där, så konstig var min dag, min första cellgiftsbehandling. Först hade tiden dragit ut för att min vårdcentralsläkare inte ville skicka mig till mammografi, sedan gick tiden för att man inte såg spridningen på en gång vilket fördröjde starten av cellgifterna med ytterligare ett par veckor och då beslutade man om att ta bort ett cellgift som jag behövde eftersom jag blev så dålig. Oddsen för överlevnad minskade dag för dag med de olika beskeden.

För andra gången på bara några veckor hade jag nu fått två allergiska reaktioner, det verkade som om min kropp inte ville vara med. Den strejkade och jag kunde bara hålla med.

Kan man säga upp sig från cancer?

 

 

 

#waroncancer

Flera besök på en och samma dag.

IMG_0271 (800x533) (640x426)

Det krävdes en del planering för att få till så många besök som möjligt på en dag för att vi skulle slippa köra alltför många turer mellan Tibro och Malmö. Alla var väldigt förstående och tillmötesgående och därför blev det en fullspäckad dag.

Första besöket var på onkologen för ett förberedande samtal inför cellgifterna och efter det en massa provtagningar.

Därifrån åkte vi upp till stan och till perukmakaren. Det var en märklig känsla att sitta där och välja peruk och behöva inse att håret skulle ramla av så småningom.

Efter det besöket var det ännu en tur till sjukhuset för att sätta in PICCLINEN. Det var spännande att få följa förloppet via en monitor när de förde in slangen  men det var också en viss obehagskänsla när den passerade nyckelbenet. Av någon anledning var det där som jag för första gången började att gråta på sjukhuset. Gråt som sedan gick över till ett förläget skratt. Skratt över de pinsamma tårarna och skratt för att jag inte förstod varför jag grät just då.

Det kan ha varit för att det var så många påfrestande besök på en dag. Det kan också varit för att jag då började förstå att det var mig allt handlade om, att det var jag som hade cancer, att det var jag som skulle tappa håret och att det var jag som fick en slang i armen för cellgifter.

Efter att man satt in slangen fick jag gå vidare till röntgen för kontroll då det finns en viss risk att man punkterar lungan vid detta ingrepp. Allt var bra. Tårarna som fälldes den dagen var de sista för en lång tid.

Hade jag anat då hur mycket som skulle gå fel framöver så hade jag nog passat på att gråta ut ordentligt för efter den dagen var det många saker som skulle gå fel och det skulle inte finnas någon plats för tårar.

 

 

#waroncancer

 

Cancern hade spridit sig.

126 (427x640)

 

Jag hade bestämt med min bästa vän för att ses en stund före läkarbesöket över en fika men det mötet fick en annan vändning. På natten före sjukbesöket började min sambo att kräkas. Magsjuka kändes inte passande just då men sedan när har magsjuka varit något man kan styra över.

Min fina vän Taina fick istället för honom följa med mig på återbesöket.

Där fick jag beskedet jag varit så rädd för, det fanns vidare spridning ut I flera körtlar.

Jag fick också information om att man inom kort skulle sätta en PICLINE som cellgifterna skulle rinna genom. Cellgifter är frätande så man inte kan låta dem gå genom blodkärlen på vanligt sätt för då fräter man sönder kärlen. Man för istället in en slang i ett blodkärl i armen som går upp via nyckelbenet och och ner och ut vid hjärtat där cellgifterna sedan skjutsas ut med hjälp av hjärtats kraft.

Jag fick också nya tuttar, mjuka silikonkuddar som man stoppade in i BH,n. Jättemysiga att klämma på.

Sköterskan, min fina goa sköterska sjönk ett par pinnhål den dagen när hon stod och tittade på mitt friska bröst för att hitta rätt storlek åt mig sa. – Du har lite häng!

Jag förstod inte vad hon pratade om!

Vill bara säga för att vara extra tydlig att hos mig finns inga synliga ålderstecken alls. Bara så att ni vet.

 

 

 

 

 

#waroncancer