Istället för att bli lugnade av läkaren fick vi istället trösta henne.

Efter andra omgången med cellgifter ändrade man i mina mediciner mot illamående och höjde även kortisonet. På nätterna och tidiga morgnar kändes det som om jag sov på en gungande båt med den värsta baksmälla man kan tänka sig.

Den nya dosen med mediciner hjälpte till men inte mer än att jag möjligtvis hade stigit av båten och istället låg på fast underlag men fortfarande med den värsta baksmälla man kan tänka sig.

Den höjda dosen kortison gjorde att jag orkade lite mer, vi var bland annat på en ”på landet festival” där jag fotograferade Linus Svenning som för övrigt verkade tro att jag var en riktig fotograf och hans blick sökte kameran om och om igen. Jag är övertygad om att det faktiskt var min rakade skalle som gjorde att jag stod ut lite bland de andra. Vi hade också en stor fest hemma hos oss för personalen på Marcus arbete.

20160930-427x640 20160930_1-640x427

Onkologen ordnade med så att jag fick komma till vårdcentralen i alla fall för att lägga om min PICLINE och sköterskan som tog emot mig där var hur gullig som helst och var glad för att lära sig något nytt. Hon gjorde för övrigt en anmälan mot sin arbetsplats eftersom de tidigare vägrat ta emot mig trots en remiss från onkologen i Malmö.

Mot slutet av denna treveckors period så började jag att må ganska dåligt men trots det bestämde vi oss för att åka till stugan och med ett stopp hos Marcus bror med familj. Vi bestämde oss ganska snart för att stanna kvar eftersom jag mådde så dåligt och inte var i skick för en resa till. Det var ganska illa och jag orkade inte att stå upp några längre stunder.

Skratt och sorl hörs nära men så långt bort ändå.

Borta är jag, jag orkar inte mer, det kan inte vara så här.

Får man ge upp och säga att man inte vill mer.

Ena sekunden hugger det som knivar i kroppen andra sekunden färdas jag bort i en dimma av bomull.

Jag hör ljud som kräver min medvetenhet men jag kan inte röra mig, kan inte riktigt förstå att det är verkligheten som kallar .

Jag är inte här, jag färdas i ett svart mellanland som jag inte tycker om. Här finns ingenting, det är bara kallt och mörkt. Jag tänker att det tar slut här och nu.

 jag måste göra mig hörd men inte ett ljud kommer över mina läppar.

Mörkret sluter sig om mitt sinne och jag somnar till slut en stund.

Vaknar av ljudet från gräsklipparen och förstår att jag är tillbaka, ännu en dag får jag vara här.

Kanske skiner solen, kanske smakar kaffet, får se om en stund när mellanlandet släpper taget och jag blir jag igen. ”

7-533x800-426x640

Jag hade feber, feber får man inte ha när man går på cellgifter så det fick en tur till läkarstationen i Oscarshamn. De tog en snabbsänka som visade höga värden men jag frågade varför man inte tog prov på vita blodkroppar så som jag visste att man skulle göra. Jag fick till svar att det behövdes inte.

Jag var så dålig och låg bara på en brits med en filt över mig och skakade i väntan på läkaren.

Läkaren, hon var ett exemplar utan dess like. Hon kom in med tårar i ögonen och berättade om sin svärdotter som var yngre än mig och som har bröstcancer. Inte nog med det, hon berättade också att svärdottern inte skulle överleva.

Där satt jag och min sambo, oroliga över vad det var för fel på mig och istället för att bli lugnade av läkaren fick vi istället trösta henne.

Jag tycker inte att det var så proffsigt av en läkare att berätta detta. När man kommer in med bröstcancer, feber och är så matt att man knappt kan gå då behöver man inte höra om döden, den känner man ändå.

Jag blev hemskickad och ordinerad vila, blodprovet visade på kraftigt förhöjd CRP, en influensa gissade man.

img_3872-640x427

Eftersom jag var lite orolig över proverna som man valde att inte ta så försökte jag nå onkologen jag tillhör men de hade stängt hela helgen. Då gjorde jag det fräcka beslutet att ringa Malmös onkolog som hade helgöppet.

De var mycket hjälpsamma och även irriterade över att man låtit bli att ta de viktiga prover som man alltid ska ta när man får in en cancerpatient.

De sa åt mig att ha koll på tempen och åka och ta nya prover dagen efter. De var väldigt osäkra på om jag skulle kunna få nästa dos med cellgifter som var planerad till veckan efter.

#waroncancer