En olycka kommer sällan ensam.

 

Jag har försökt att summera de senaste åren och nog för att det har hänt en del. Jag har vad jag vet inte slagit sönder någon spegel även om man skulle kunna tro det.

 2014 började med att min sambo fick lut i sitt ena öga i mellandagarna och vi levde några veckor i ovisshet om hans syn kunde räddas.

Lagom till ett positivt besked om det så fick jag min cancerdiagnos. 8-533x800-426x640Vi blev i samma veva i stort sett tvingade att flytta långt från vår hemstad och min dotter sedan tidigare valde att stanna hos sin pappa och var så otroligt bitter och ledsen över vår flytt så förhållandet mellan mig och min dotter var tufft en lång period.

Jag hade för övrigt ett år med två operationer, cellgifter och strålning och massor med komplikationer på vägen. Jag var så trött i slutet av året med bland annat symptom med surr i öronen när ljuden blev för mycket, vid minsta motgång blev jag som förlamad av trötthet och stängde av när det blev för mycket. Jag blev trött och kunde gå och lägga mig bara av att tänka eller prata om något som gjorde mig stressad. Jag längtade till allt skulle vara över, att få läka igen, att få återhämta mig och komma tillbaka stark.

I fem veckor bodde jag på annan ort för att jag skulle kunna strålbehandlas med en speciell strålningsmetod som är andningsstyrd och sista dagen var man försenade på strålningen och jag bröt ihop fullständigt för att jag missade bussen hem. Sköterskorna på strålningen var fantastiska och hjälpte mig med att ordna en sjuktransport i taxi hem. I samma veva skulle min ena son komma hem från Norge för att fira jul. Det blev inte bara över julen som han stannade utan flyttade tillbaka hem. Det var ganska krävande med min trötthet att få hem en son som bott själv i flera år och som hade det svårt att anpassa sig efter våra regler och vanor. Det blev många slitsamma diskussioner.

Året efter, 2015 kanske skulle bli ett bättre år. Det var en önskan, en önskan som inte på något sätt kom att bli verklighet.

För min egen del började året med en röntgen av hela kroppen då jag en period haft ont i ett lårben. När röntgen var klar kom en sköterska ut och sa att man behövde ta fler bilder då man hittat något på just lårbenet jag hade ont i. Det var som att slås ner i skorna, jag hade under min behandling känt att döden för egen skull inte var något att vara rädd för. När vi fick beskedet om att man hittat något på lårbenet slog det mot mig, jag ville inte dö. Vi visste, jag och min sambo att sprider cancern sig till skelettet så finns inget bot.img_4072-800x470-640x376

Vi pratade om döden och pratade också om att det finns inga garantier för någon, inte ens för min friska sambo och vi såg till att planera vår lilla gemensamma dotters uppväxt och boende om hon skulle bli utan båda sina föräldrar.

Som tur var så var förändringen inte cancer, även om man fortfarande inte vet vad det är som sitter och gör ont på mitt lårben så kommer jag förhoppningsvis inte att dö av det.

I samma veva med några veckors mellanrum fick både min före detta svärmor och min moster besked om cancer. Mina kusiner hade för inte alltför länge sedan redan mist sin pappa i cancer och fick nu även ett besked om att det inte fanns någon räddning för deras mamma heller. Båda dessa fina människor fick vi begrava ett halvår senare.87-640x427

Jag har för mig att sommaren 2015 fick vara ganska lugn utan några större händelser.

Men så kom hösten. Jag vaknade mitt i natten av att telefonen ringde och jag hörde min dotter skrika och gråta. Den iskyla som gick genom min kropp kan jag inte beskriva. Något fruktansvärt hade hänt. När hon till slut kunde förmedla sig hade mina tankar redan gått genom de värsta saker man som mamma kan tänka sig ska ha hänt ens barn.

Min underbara lilla flicka som först fått gå igenom att hennes mamma fick cancer och flyttade långt bort och vars farmor också begravts några månader tidigare, hade nu mist ännu en person i sitt liv. Hennes pojkvän och bästa vän var död. Han krockade med sin moped och flög så illa att han slog huvudet i en lyktstolpe och dog.img_7422-800x533-640x426

Julen spenderades med nära och kära och var riktigt mysig. På nyårsaftonsnatten stod jag som många andra och tittade på en himmel som lös av massor med färger från raketer. Jag tänkte för mig själv, måtte det vara över nu för vår del för jag orkar inte mer.

Men man orkar, man orkar för att man måste. Bara ett par dagar in på det nya året 2016 kom nästa smäll.

Fick ett samtal från min syster som berättade att min mamma svimmat och att ambulansen hämtat henne. Både min syster och min mammas man följde med till sjukhuset och vi kände oss alla ganska lugna eftersom mamma vaknat till redan när ambulansen var där.

Efter en stund kom nästa samtal, mamma hade fått en hjärnblödning och måste snabbt åka vidare till ett sjukhus som är specialiserat på just blödningar i hjärnan.

Tidigt morgonen efter åkte jag tillsammans med min ena son och hans flickvän till Linköping för att vara där när hon vaknade efter operationen. Just då visste vi faktiskt inte om hon skulle överleva operationen överhuvudtaget och läkarna var väldigt försiktiga med att ge något hopp om det.

Efter operationen fick besked om att mamma hade ett gigantiskt aneurysm och även ett mindre men att operationen gått bra och att man lyckats stoppa blödningarna. Man berättade att i upp till tio dagar efter operationen skulle läget vara kritiskt med risker som kramp i kärlen i och även vätska i hjärnan.

Mamma var lite förvirrad precis när hon vaknade ur narkosen som sig bör men för övrigt mådde hon hur bra som helst och verkade inte ha fått några som helst men.

Det var hela tiden någon hos henne från familjen när hon låg på NIVA som intensivvårdsavdelningen heter. Personalen var hoppfull om hennes tillfrisknande och mamma var rastlös och ville mest hem och hemgång börjades att planeras.

Dagen före risken var över och hon skulle få åka hem började hon krampa i kärlen.

Det var fruktansvärt att sitta bredvid mamma och höra henne börja prata rappakalja och försvinna bort från oss. För att åtgärda sådana kramper krävs akuta operationer.

Det blev många veckor till för mamma och oss andra på sjukhuset och om jag minns rätt så krampade hennes kärl ungefär åtta gånger till och även komplikationer med vätska som gav tryck i hjärnan tillkom och fick opereras ett par gånger.

Dagarna och veckorna var hemska. Vi visste inte om mamma skulle överleva. Hon blev så dålig att man till slut fick ha henne intuberad och hon blev förlamad på ena sidan kroppen.

Plötsligt började det gå åt rätt håll enligt läkarna. Rätt håll för dem var att risken för kramper var över. För oss var det fruktansvärt. Vi visste inte hur mycket vår mamma kunde förstå, hon kunde knappt sitta i en rullstol i och med förlamningen. Hon skickades till Kalmar till en vårdavdelning och någon nämnde för oss att vi skulle vara glada om mamma på sin höjd bytte rullstol. Det planerades för ett vårdboende för mamma.img_1632-640x427

Vi som stod henne nära kunde märka en försämring efter ett tag på vårdavdelningen och försökte göra personalen uppmärksam på det men vi fick ingen respons. Men visst hade hon blivit sämre och fick till slut åka tillbaka till Linköping för ytterligare operationer.

Hon hade fått mycket vätska i hjärnan igen. Efter operationen blev det plötsligt mycket bättre, mamma började komma tillbaka och vi kunde åter kommunicera med henne. Det märktes tydligt att hon skulle ha en lång väg tillbaka men framstegen som skedde varje dag var som mirakel. Jag hade läst om taktil behandling just vid förlamning och jag och min syster började att arbeta med det på mamma. Vi smörjde hennes ben, fötter och armar och händer, berörde henne på den förlamade sidan och gjorde rörelser på henne som vi fick av sjukgymnasten flera gånger om dagen för att förhoppningsvis väcka något till liv.

Plötsligt en dag när någon av oss masserade hennes förlamade fot kom en nästan osynlig rörelse i tårna. Någon dag senare fick vi samma resultat i hennes hand. Dagarna efter det kunde hon försiktigt krama våra händer och en dag hade vi lagt hennes arm på kudden hon brukade ha under armen och en stund senare låg den plötsligt över hennes bröst. Det var bara vi hade varit inne hos henne och ingen hade rört henne, själv hade hon ingen aning om hur den hamnat där men efter detta började man att arbeta med henne på riktigt och hon fick sjukgymnastik av sjukgymnast varje dag.jjj_5-533x800-426x640

Hon blev också klarare och klarare i huvudet men några funktioner tog långt tid att få tillbaka. Jag minns att hon bland annat hade väldigt svårt att förstå klockan.

Hon blev bättre och bättre och fick till slut komma hem till sitt eget hem och idag går hon utan rullator och kan sköta ganska många sysslor själv. Vi visste att hon skulle behöva en operation till för hennes aneurysm var så fruktansvärt stort och utan en operation till skulle hon inte överleva så länge.

Hennes nästa operation genomfördes några månader efter och den operation som krävdes är hon bara en av tre i Sverige som fått.

Själv hade jag strax efter olyckan med min dotters pojkvän börjat gå till en psykolog. Jag hade en läkartid dagen efter den olyckan och när min doktor frågade hur allt var brast jag och grät otröstligt varpå han skrev en remiss till en psykolog. Det blev ett längre uppehåll hos psykologen medan min mamma låg på sjukhus eftersom vi i stort sett bodde där med henne under hela tiden.

Jag hade inte sett något behov av att gå till en psykolog men kroppen sa till mer och mer att något var fel och jag börjar förstå att det kanske kunde vara till viss nytta med att få prata av sig lite med någon utanför familjen.

Det gick några veckor och tidigt en morgon i april ringde min sambo mig förtvivlad och i chock. Han hade precis kommit in på förskolan för att lämna vår dotter när telefonen ringde och han fick ett samtal från polisen att man hittat en person avliden efter en bilolycka och att den personen kunde vara en av hans anställda. Han blev ombedd att ta sig dit och identifiera henne.

Smällen hade varit fruktansvärd. En frontalkrock med en drogpåverkad biltjuv ledde till att hennes bil kastades bakåt och ner i en ravin. Flickan var bara 22år. Hon kom inte från Sverige och det blev en tuff tid för min sambo att försöka göra så gott han kunde både för sig själv, för sin personal och för hennes anhöriga som inte bodde i Sverige och behövde hjälp med både polissamtal och försäkringsfrågor av min sambo.

Precis som året före fick vi en sommar som fick vara ganska lugn.100215_3-800x517-640x414

Men så kom hösten och jag fick ett samtal från min kusin. Hon hade på morgonen öppnat dagstidningen och möts av rubriken. Man död i eldsvåda och till det en bild. En bild som visar hennes pappas lägenhet. Polisen hade inte hunnit att kontakta anhöriga före tidningen kom ut och dessutom kunde man inte bekräfta att det var han utan obduktion som tog ett tag. Min kusin visste självklart att det var hennes pappa eftersom han levde ensam i lägenheten och även att han var lite dement och inte kunde gå någonstans. I obduktionen visade det sig att han brunnit upp sittandes i sin fåtölj.

Nu börjar det att närma sig årets slut och min mamma var igår tvungen att göra ännu en operation i hjärnan då man såg på en röntgen för ett par veckor sedan att blodet valt att ta en annan väg än vad man trodde med de andra operationerna. Nu har man tydligen stängt ett blodkärl och vidgat ett annat med en stent och även lagt ett paraply som ska hjälpa blodet bort från det stora aneurysmet.

Här gjorde jag ett avbrott i skrivandet och ringde till mammas mans telefon för att höra om hon snart skulle flyttas från postop till avdelningen. Mamma svarade på hans telefon och hon lät faktiskt piggare än vad jag hört henne på mycket länge.

Hennes man ringde en stund efter när de pratat med läkaren och tydligen hade det gigantiska aneurysmet börjat växa igen så läkaren förstärkte det ytterligare med koil (metalltrådar). Hoppas hoppas att det är det som gett henne en del av hennes besvär och att hon nu ska få må och bli bättre.

Tillbaka till min kusin, för ett par veckor sedan ringde hon mig för att hon var orolig över en knöl i bröstet och inte nog med det så hade man för ett tag sedan gjort en röntgen där man sett förändringar på levern. Natten före hon skulle till läkaren för att få svar på vad mammografi och biopsi visade så var hon orolig för att hon skulle sova över sig och missa den tidiga tiden och hon sov oroligt och vaknade av och till.

Vid tretiden på natten vaknade hon och insåg att lägenheten var fylld med rök. Här ska vi komma ihåg vad som hände hennes pappa för bara ett par månader sedan. Men, hon handlade vad jag förstod helt rätt, tog telefonen och ringde 112 samtidigt som hon ropade på sin ena son som bor hemma. Det brann inte hemma hos min kusin, däremot brann det hos grannen under henne och mannen dog.

Hon missade sin tid hos läkaren dagen efter av förklarliga skäl. Efter att ha stått på sin balkong i flera timmar på grund av röken och allt tumult som varade ganska länge.

Hon får helt enkelt boka en ny tid till doktorn och jag hoppas verkligen att hon ska få bra besked.img_6376-800x524-640x419

Det här var en del av vad som hänt de senaste åren. Jag har säkert glömt att nämna något, jag har valt att utelämna vissa saker som hänt. Självklart har det tillkommit småsaker som, en mindre krock som min sambo var inblandad i, en sönderfrusen ledning i sommarhuset så att garaget hade en egen fors. Översvämning i garaget från toalettrören. Ingen vacker syn, ingen god doft. Jag skulle åka tåg och hoppade på fel tåg och hamnade i Stockholm istället för Linköping. Listan kan göras hur lång som helst av vardagliga dråpligheter som hänt och det kan vi blanda upp med många guldstunder för det har det verkligen också funnits många av.

Rundar av här och hoppas på ett gott 2017.  

img_7485-640x427

2 thoughts on “En olycka kommer sällan ensam.

  1. Alldeles för mycket tunga saker vissa familjer drabbas av, ingen rättvisa alls. Beklagar verkligen!
    Kan inte låta bli och fundera över om det har gått bra för din kusin? Jag hoppas verkligen det.

    Önskar dig och din familj ett nytt mycket bättre år!
    Gott Nytt 2017 <3

Leave a Reply

Your email address will not be published.