När man plötsligt ser bra ut igen.

1-427x640

Efter cellgiftsbehandlingen började jag märka att jag inte såg riktigt som jag skulle eller, det är väl inte helt sant. Jag såg ju men jag såg inte alltid det som alla andra såg. Det är ganska enkelt att anpassa sig till det sämre när det går sakta utför och det gäller inte bara synen utan även den smärta som jag lever med.

Idag var jag i alla fall hos optikern för att skaffa mig nya glasögon. De andra slarvade jag bort på ett tåg förra vintern tillsammans med lite andra saker. Jag var då mest tacksam för att det var glasögonen jag slarvade bort och att det inte var mig själv jag slarvade bort igen, som gången före jag åkte tåg och hamnade i en helt annan stad än den som var mitt mål.

Jag hade mina linser och de fungerade hjälpligt i alla fall. Ibland när jag skulle bli hämtad av sambon så kunde jag känna mig lite handikappad, jag visste att jag såg dåligt och ville inte stirra in i bilar för att veta om det var sambon eller någon annan som kom i en bil. Jag visste att de skulle se mig stirra före jag såg dem och det skulle kunna bli ganska pinsamma situationer tänker jag. Tanken på att någon skulle rulla upp bredvid mig och veva ner fönstret för att fråga om jag vill något särskilt, jaja, ni förstår nog min tanke.032317-640x427

Väl hos optikern idag så fick jag berätta om cancer och cellgifter och han visste precis att synen kan bli sämre av gifterna men vad jag inte visste var att även strålningen kan påverka synen.

Jag fick läsa rad upp och rad ner på nära håll och på långt. Progressiva löd domen. Aldrig i mitt hela liv att jag ska ha pensionärsglasögon var mitt svar och eftersom jag också fått en ganska dålig balans kunde jag se framför mig hur jag skulle antingen snubbla över trottoarkanter eller hur jag skulle stanna en bit före för att sedan med elefantkliv ta mig uppför kanten. Nä, det där går bot. Inga progressiva glasögon för mig inte.

Så, helt vanliga glasögon beställdes men inte utan optikerns protester. Han tyckte nog väldigt synd om mig som levde i denna dunkla värld för han gav mig, helt gratis ett par linser i rätt styrka och med orden att han skulle även beställa en lins som hade lite inbyggd progressiv förmåga som jag skulle få prova senare.

När jag gick utanför dörren så var världen plötsligt mycket klarare, att solen dessutom lös gjorde det ännu bättre. Jag cyklade hemåt, tittade in i varje bil på ganska långt håll och kunde se personerna bakom ratten och vika bort blicken före de skulle känna att jag stirrade på dem.

Jag fick en uppgift med mig hem och det var att jag skulle kolla upp styrkan på mina gamla linser och höra av mig om detta. Nu, nu uppstod problemet. Det har varit svårt att läsa på nära håll tidigare men nu var det helt löjligt. Armarna räckte inte till, jag fick lägga linsasken på bordet och backa för att kunna se vad det stod.

Där hos optikern så berättade han att progressiva skulle hjälpa mig att se bättre på nära håll som när jag satt vid datorn. Jag berättade att jag fotograferar och sitter ofta vid datorn och redigerar och att jag aldrig märkt av några problem med det. Han skrattade lite och frågade om ingen klagat på suddiga bilder. Herregud, kan jag ha levererat suddiga bilder i ett års tid.

Jag insåg också att jag nu kan se hela vägen in till mina grannar. Jag som ofta står där i mitt köksfönster och stirrar rakt fram och drömmer mig bort. Tänk om de tror att jag stått och tittat på dem. Eller tänk om de vinkat någon gång och tror att jag är den mest otrevliga granne som finns för att jag ignorerat deras eventuella hälsning.

När jag var yngre tänkte jag ofta att om det blev krig och jag blev av med mina glasögon så skulle jag vara totalt handikappad. Den rädslan sitter kvar fast idag har den bytts ut till enklare saker som att det skulle börja brinna och jag ska leta rätt på mina kära och hitta nödutgångar med mera.032317_1-640x427
För om jag är halvblind med mina gamla linser så är jag helt blind utan men just nu ser jag inte bara okey ut, jag ser faktiskt helt fantastiskt bra ut.

Lotta

Lagom är bäst.

10-533x800

Jag hade verkligen laddat inför läkarbesöket idag. Jag hade bestämt mig för att verkligen uttrycka min oro över den märkliga nattsmärtan som sitter någonstans i ryggen och för min svullna mage.

Jag pratade med en sköterska på onkologen för någon vecka sedan som berättade att besök hos dem kommer att dröja några år. Vad jag har förstått så är det bara Västergötland som dragit in på återbesöken men det förvånar mig inte så mycket. Hon svarade mig i alla fall att hon tyckte att jag skulle ta upp mina besvär med doktorn på vårdcentralen.

Idag var det dags. Jag förklarade mina besvär och det var väl det jag hann med före han avbröt mig och sa, nu ska du få bästa undersökningen. Vi skickar dig på en skiktröntgen.

Jag skulle nästan kunna kyssa karlen så glad jag blev. Äntligen så ska jag få veta om och vad det kan vara för fel eller att det inte är något fel utan att det faktiskt är cellgifter och antihormonerna som ställer till det för mig.

Även doktor vårdcentral såg ut att bli lite paff när jag svarade på hans fråga om när jag skulle på återbesök hos onkologen.

Det kan bli ett problem med röntgen eftersom jag är överkänslig mot kontrastvätska men jag vill så gärna göra röntgen så jag sa att jag kan väl ta lite Betapred i förebyggande. Han skickar frågan med remissen så får de på röntgen bestämma om man vågar göra röntgen. Hoppas, hoppas.

Min kropp rasade totalt när jag kom hem från doktorn och jag har legat flera timmar. Varje läkarbesök gör mig trött men idag var jag fullständigt slut, antagligen för att jag peppat mig själv så och lättnaden över att jag ska bli undersökt.

Lättnaden jag kände förvandlades ganska snart till skräck, tänk om de hittar något, tänk om de hittar något farligt. Tänk om de inte hittar någonting alls. Om jag får önska så hittar de något lite lagom som är lätt att åtgärda.

Något lagom som

Nä, jag har inte en hjärntumör som gör mig förvirrad och konstig, jag har bara utmattningssyndrom.

eller,

nä det var inte cancer det var bara ischias.

Nä, jag har inte cancer i revbenen, det är bara medicinerna som gör mig benskör så att de får sprickor och bryts.

Det onda i hela kroppen är inget farligt, det är bara biverkningar av cellgifter och mediciner.

Nä, jag har inte cancer i urinblåsan, jag har bara en kronisk urinvägsinflammation som medicinerna förmodligen medicinerna orsakar.

Nä, det är inget farligt att vara konstant trött, det är bara lite Fatique, helt normalt efter cancer. Normalt i flera år efter cancer.

Nä, diarre´n var inte cancer i magen. Det var visst bara medicinerna som gett mig en kronisk inflammationssjukdom.

Något sådant lagom som man kan leva med när man vet var det är och i vissa fall behandla.

Det hade bara varit bra om det gjorde lagom ont också så att jag kunde leva sådär lagom som lagom är.

Lagom är bäst.

Lotta

Du kommer att få cancer, sa den gamla damen till mig när jag var bara tonåring.

img_2602-427x640

Du kommer att få cancer, sa den gamla damen till mig en dag för många år sedan på en busshållplats mitt i stan.
Jag var väl runt fjorton, femton år och stod som många med mig på en busshållplats i staden där många bussar kom in.
En liten dam rörde sig runt oss, man såg henne för att hon liknade en häxa med sitt vita hår, den krupna ryggen och hon bar också flera påsar i händerna. En häxa eller en lumpsamlare.

Hon började att röra sig fram mot mig och jag minns att jag blev obekväm i situationen och försökte att vrida mig bort för att hon inte skulle ägna mig något intresse men det gjorde jag förgäves för plötsligt stod hon där och grep tag i mig med ena handen och den andra handen lyftes mot mig och ett krokigt finger kördes fram mot mig och så sa hon.

Du kommer att få cancer.

img_6356-640x372

Efter de orden släppte hon mig, vände och försvann i folksamlingen.
Den händelsen satt kvar i mig i många år och jag tänkte ofta på vad hon sagt och hur häxalik hon såg ut. Jag tänkte att hon var en elak gumma som skrämde barn, jag tänkte att hon var just häxa och att hon antingen slängde cancer på mig eller att hon kunde se in i min framtid.

Tiden gick och minnet av henne bleknade, inte ens när jag fick cancer kom jag ihåg hennes ord utan det var först idag när någon skrivit på Facebook och frågade vilka kvinnor som påverkat mig och mitt liv. Då, av någon anledning dök hon upp i mitt huvud och jag mindes händelsen igen. Tanken med frågan på Facebook var nog eftersom det är internationella kvinnodagen idag att man skulle tänka på någon som inspirerat en och inte någon som faktiskt skrämt en halvt ihjäl.

Vad var det där för dam egentligen, såg hon min framtid eller kastade hon en förbannelse över mig den dagen? Eller var hon bara en elak människa och att det var en slump att jag faktiskt fick cancer.

Jag vet inte

Lotta