När man plötsligt ser bra ut igen.

1-427x640

Efter cellgiftsbehandlingen började jag märka att jag inte såg riktigt som jag skulle eller, det är väl inte helt sant. Jag såg ju men jag såg inte alltid det som alla andra såg. Det är ganska enkelt att anpassa sig till det sämre när det går sakta utför och det gäller inte bara synen utan även den smärta som jag lever med.

Idag var jag i alla fall hos optikern för att skaffa mig nya glasögon. De andra slarvade jag bort på ett tåg förra vintern tillsammans med lite andra saker. Jag var då mest tacksam för att det var glasögonen jag slarvade bort och att det inte var mig själv jag slarvade bort igen, som gången före jag åkte tåg och hamnade i en helt annan stad än den som var mitt mål.

Jag hade mina linser och de fungerade hjälpligt i alla fall. Ibland när jag skulle bli hämtad av sambon så kunde jag känna mig lite handikappad, jag visste att jag såg dåligt och ville inte stirra in i bilar för att veta om det var sambon eller någon annan som kom i en bil. Jag visste att de skulle se mig stirra före jag såg dem och det skulle kunna bli ganska pinsamma situationer tänker jag. Tanken på att någon skulle rulla upp bredvid mig och veva ner fönstret för att fråga om jag vill något särskilt, jaja, ni förstår nog min tanke.032317-640x427

Väl hos optikern idag så fick jag berätta om cancer och cellgifter och han visste precis att synen kan bli sämre av gifterna men vad jag inte visste var att även strålningen kan påverka synen.

Jag fick läsa rad upp och rad ner på nära håll och på långt. Progressiva löd domen. Aldrig i mitt hela liv att jag ska ha pensionärsglasögon var mitt svar och eftersom jag också fått en ganska dålig balans kunde jag se framför mig hur jag skulle antingen snubbla över trottoarkanter eller hur jag skulle stanna en bit före för att sedan med elefantkliv ta mig uppför kanten. Nä, det där går bot. Inga progressiva glasögon för mig inte.

Så, helt vanliga glasögon beställdes men inte utan optikerns protester. Han tyckte nog väldigt synd om mig som levde i denna dunkla värld för han gav mig, helt gratis ett par linser i rätt styrka och med orden att han skulle även beställa en lins som hade lite inbyggd progressiv förmåga som jag skulle få prova senare.

När jag gick utanför dörren så var världen plötsligt mycket klarare, att solen dessutom lös gjorde det ännu bättre. Jag cyklade hemåt, tittade in i varje bil på ganska långt håll och kunde se personerna bakom ratten och vika bort blicken före de skulle känna att jag stirrade på dem.

Jag fick en uppgift med mig hem och det var att jag skulle kolla upp styrkan på mina gamla linser och höra av mig om detta. Nu, nu uppstod problemet. Det har varit svårt att läsa på nära håll tidigare men nu var det helt löjligt. Armarna räckte inte till, jag fick lägga linsasken på bordet och backa för att kunna se vad det stod.

Där hos optikern så berättade han att progressiva skulle hjälpa mig att se bättre på nära håll som när jag satt vid datorn. Jag berättade att jag fotograferar och sitter ofta vid datorn och redigerar och att jag aldrig märkt av några problem med det. Han skrattade lite och frågade om ingen klagat på suddiga bilder. Herregud, kan jag ha levererat suddiga bilder i ett års tid.

Jag insåg också att jag nu kan se hela vägen in till mina grannar. Jag som ofta står där i mitt köksfönster och stirrar rakt fram och drömmer mig bort. Tänk om de tror att jag stått och tittat på dem. Eller tänk om de vinkat någon gång och tror att jag är den mest otrevliga granne som finns för att jag ignorerat deras eventuella hälsning.

När jag var yngre tänkte jag ofta att om det blev krig och jag blev av med mina glasögon så skulle jag vara totalt handikappad. Den rädslan sitter kvar fast idag har den bytts ut till enklare saker som att det skulle börja brinna och jag ska leta rätt på mina kära och hitta nödutgångar med mera.032317_1-640x427
För om jag är halvblind med mina gamla linser så är jag helt blind utan men just nu ser jag inte bara okey ut, jag ser faktiskt helt fantastiskt bra ut.

Lotta

Lagom är bäst.

10-533x800

Jag hade verkligen laddat inför läkarbesöket idag. Jag hade bestämt mig för att verkligen uttrycka min oro över den märkliga nattsmärtan som sitter någonstans i ryggen och för min svullna mage.

Jag pratade med en sköterska på onkologen för någon vecka sedan som berättade att besök hos dem kommer att dröja några år. Vad jag har förstått så är det bara Västergötland som dragit in på återbesöken men det förvånar mig inte så mycket. Hon svarade mig i alla fall att hon tyckte att jag skulle ta upp mina besvär med doktorn på vårdcentralen.

Idag var det dags. Jag förklarade mina besvär och det var väl det jag hann med före han avbröt mig och sa, nu ska du få bästa undersökningen. Vi skickar dig på en skiktröntgen.

Jag skulle nästan kunna kyssa karlen så glad jag blev. Äntligen så ska jag få veta om och vad det kan vara för fel eller att det inte är något fel utan att det faktiskt är cellgifter och antihormonerna som ställer till det för mig.

Även doktor vårdcentral såg ut att bli lite paff när jag svarade på hans fråga om när jag skulle på återbesök hos onkologen.

Det kan bli ett problem med röntgen eftersom jag är överkänslig mot kontrastvätska men jag vill så gärna göra röntgen så jag sa att jag kan väl ta lite Betapred i förebyggande. Han skickar frågan med remissen så får de på röntgen bestämma om man vågar göra röntgen. Hoppas, hoppas.

Min kropp rasade totalt när jag kom hem från doktorn och jag har legat flera timmar. Varje läkarbesök gör mig trött men idag var jag fullständigt slut, antagligen för att jag peppat mig själv så och lättnaden över att jag ska bli undersökt.

Lättnaden jag kände förvandlades ganska snart till skräck, tänk om de hittar något, tänk om de hittar något farligt. Tänk om de inte hittar någonting alls. Om jag får önska så hittar de något lite lagom som är lätt att åtgärda.

Något lagom som

Nä, jag har inte en hjärntumör som gör mig förvirrad och konstig, jag har bara utmattningssyndrom.

eller,

nä det var inte cancer det var bara ischias.

Nä, jag har inte cancer i revbenen, det är bara medicinerna som gör mig benskör så att de får sprickor och bryts.

Det onda i hela kroppen är inget farligt, det är bara biverkningar av cellgifter och mediciner.

Nä, jag har inte cancer i urinblåsan, jag har bara en kronisk urinvägsinflammation som medicinerna förmodligen medicinerna orsakar.

Nä, det är inget farligt att vara konstant trött, det är bara lite Fatique, helt normalt efter cancer. Normalt i flera år efter cancer.

Nä, diarre´n var inte cancer i magen. Det var visst bara medicinerna som gett mig en kronisk inflammationssjukdom.

Något sådant lagom som man kan leva med när man vet var det är och i vissa fall behandla.

Det hade bara varit bra om det gjorde lagom ont också så att jag kunde leva sådär lagom som lagom är.

Lagom är bäst.

Lotta

Du kommer att få cancer, sa den gamla damen till mig när jag var bara tonåring.

img_2602-427x640

Du kommer att få cancer, sa den gamla damen till mig en dag för många år sedan på en busshållplats mitt i stan.
Jag var väl runt fjorton, femton år och stod som många med mig på en busshållplats i staden där många bussar kom in.
En liten dam rörde sig runt oss, man såg henne för att hon liknade en häxa med sitt vita hår, den krupna ryggen och hon bar också flera påsar i händerna. En häxa eller en lumpsamlare.

Hon började att röra sig fram mot mig och jag minns att jag blev obekväm i situationen och försökte att vrida mig bort för att hon inte skulle ägna mig något intresse men det gjorde jag förgäves för plötsligt stod hon där och grep tag i mig med ena handen och den andra handen lyftes mot mig och ett krokigt finger kördes fram mot mig och så sa hon.

Du kommer att få cancer.

img_6356-640x372

Efter de orden släppte hon mig, vände och försvann i folksamlingen.
Den händelsen satt kvar i mig i många år och jag tänkte ofta på vad hon sagt och hur häxalik hon såg ut. Jag tänkte att hon var en elak gumma som skrämde barn, jag tänkte att hon var just häxa och att hon antingen slängde cancer på mig eller att hon kunde se in i min framtid.

Tiden gick och minnet av henne bleknade, inte ens när jag fick cancer kom jag ihåg hennes ord utan det var först idag när någon skrivit på Facebook och frågade vilka kvinnor som påverkat mig och mitt liv. Då, av någon anledning dök hon upp i mitt huvud och jag mindes händelsen igen. Tanken med frågan på Facebook var nog eftersom det är internationella kvinnodagen idag att man skulle tänka på någon som inspirerat en och inte någon som faktiskt skrämt en halvt ihjäl.

Vad var det där för dam egentligen, såg hon min framtid eller kastade hon en förbannelse över mig den dagen? Eller var hon bara en elak människa och att det var en slump att jag faktiskt fick cancer.

Jag vet inte

Lotta

Ångest inför årskontroll.

 

Det börjar att närma sig ännu en årsdag, den tredje. Jag märker av det i i hela min kropp.

Plötsligt har jag börjat att läsa mina journaler, tolkar och översätter de svårtydda meningarna som beskriver min cancer. Förhoppningsvis är jag cancerfri just nu men det absolut jobbigaste med allt det här är att det finns inga garantier för det.
Det görs inga kontroller förutom en mammografi på mitt friska bröst.

Det görs inga tester på min onda kropp. Jag råkar vara en av dem med svåra biverkningar av sviter från cellgifter och med de pågående antihormonerna och aromatashämmande medicinerna och flera av biverkningarna liknar symptomen på spridning.

Kroppen har en fantastisk egenskap och det är att vänja sig, att vänja sig vid smärta, trötthet och många andra saker. Ett problem med det är att det är svårt att veta när ont gör för ont.

Jag fick en blodpropp i ena benet under behandlingen och jag ringde till onkologen och sa att jag hade så ont i mitt ben och jag var så trött. Jag orkar inget annat än att ligga och kroppen värker. Som svar på det fick jag, vad trodde du? Att cellgiftsbehandlingen skulle vara smärtfri? Jag kunde väl försöka få hjälp av någon släkting om jag tyckte att det var för jobbigt.

Veckan efter när jag kom till onkologen för att få nya cellgifter så tyckte dem att jag såg lite dålig ut och tillkallade en läkare. Jag blev skickad på ett ultraljud där det konstaterades att jag hade en djup ventrombos. De frågade mig där varför jag inte sökt tidigare då de kunde se att jag gått med proppen i mer än en vecka.

Hur vet jag hur ont man ska ha?

Jag fick också bältros under min behandling och jag fick exakt samma svar den gången när jag ringde onkologen. Ett par dagar efter ringde jag istället sjukvårdsupplysningen som beordrade mig till akuten snarast. Klara tecken på bältros som senare bekräftades av blodprov.

Hur vet jag hur ont saker får göra?

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag smärtor dygnet runt men allra värst på natten. Nattsmärtorna som jag skulle beskriva, som om jag varit med om en olycka och haft så här ont så skulle jag tro att ryggen var bruten. Behandlingen som jag går på nu kan ge smärtor i bland annat leder.

Hur vet jag hur ont saker får göra?

Jag borde få vara frisk nu. Jag har både opererats, fått cellgifter, sterilbehandlats och tar förebyggande mediciner mot cancer. Skulle jag få spridning i min kropp så har inte de förebyggande medicinerna vara värda ett dugg för min del. De har istället stulit ett par år för mig.
Utöver smärtor så är jag så trött och mitt minne är katastrof, min inlärningsförmåga är lika med noll och koncentrationen är låg.
Jag har ingen stresstålighet alls.
Vid minsta stressituation så börjar det att ringa i öronen, huvudskinnet kryper ihop som en för trång mössa, irritationen börjar att bubbla och ibland tänker jag osammanhängande och gör konstiga saker.

Det mest tokiga ännu så länge var när jag skulle baka med min dotter. Att följa recept har i stort sett blivit omöjligt. Jag kan knappt följa ett recept på brunsås på pulver.

Ställer jag inte fram alla ingredienser jag behöver när jag ska göra en måltid då kommer den inte dit för då är det som bortblåst ur mitt minne.
Tillbaka till bakningen. Jag hade förberett allt eftersom jag visste hur det går annars.

Att baka med ett litet barn och följa ett recept samtidigt var mer än vad jag mäktade med och när jag skulle sätta i visparna i vispen tryckte jag istället in visparna i kontaktuttaget.
Som tur var gick allt bra och ingen ström gick in i min kropp men tanken på hur det kunnat gå gör att jag drar mig från att göra vissa saker.

Tyvärr har jag inte ens ork för de roliga sakerna. Fotograferingen känns övermäktig och det har inte varit inte många fototillfällen på senaste tiden, mitt skrivande har blivit lidande och det är inte många ord skrivna. Jag sviker mig själv, jag sviker mina läsare och det gör att det hela blir ännu mer ångestladdat.

Min sambo försöker att peppa mig och sa häromdagen att kan du inte skriva ett ord om dagen, bara ett så att du gör något.

Jag lovade det och det tog tre dagar utan att jag skrev ett ord men idag så rinner orden ur mig. Men, det betyder tyvärr inte att det kommer att göra det snart igen.
Så det där med min mage som är stor som en höggravid mage ska vara, jag är inte gravid och efter att läkaren känt på magen sa han att jag bara är tjock. Nu har jag bantat några veckor och har gått ner tre kilo, magen består och jag vet inte om jag vågar banta så mycket mer, jag har ett BMI på 17,5 och det är ganska lite.
Men vad vet jag om hur det ska vara?

Nästa vecka är det dags för mammografi på mitt friska bröst och även om inte just den kontrollen oroar mig nämnvärt kommer mina nerver förmodligen att ligga utanför kroppen tills det är gjort.

Avslutar med att det blir inga bilder idag. Jag lyckas inte ladda upp några. Har bytt dator från PC till Mac men det ska väl för tusan inte spela någon roll? Eller? Eller? Jag blir tokig.

Lotta

En olycka kommer sällan ensam.

 

Jag har försökt att summera de senaste åren och nog för att det har hänt en del. Jag har vad jag vet inte slagit sönder någon spegel även om man skulle kunna tro det.

 2014 började med att min sambo fick lut i sitt ena öga i mellandagarna och vi levde några veckor i ovisshet om hans syn kunde räddas.

Lagom till ett positivt besked om det så fick jag min cancerdiagnos. 8-533x800-426x640Vi blev i samma veva i stort sett tvingade att flytta långt från vår hemstad och min dotter sedan tidigare valde att stanna hos sin pappa och var så otroligt bitter och ledsen över vår flytt så förhållandet mellan mig och min dotter var tufft en lång period.

Jag hade för övrigt ett år med två operationer, cellgifter och strålning och massor med komplikationer på vägen. Jag var så trött i slutet av året med bland annat symptom med surr i öronen när ljuden blev för mycket, vid minsta motgång blev jag som förlamad av trötthet och stängde av när det blev för mycket. Jag blev trött och kunde gå och lägga mig bara av att tänka eller prata om något som gjorde mig stressad. Jag längtade till allt skulle vara över, att få läka igen, att få återhämta mig och komma tillbaka stark.

I fem veckor bodde jag på annan ort för att jag skulle kunna strålbehandlas med en speciell strålningsmetod som är andningsstyrd och sista dagen var man försenade på strålningen och jag bröt ihop fullständigt för att jag missade bussen hem. Sköterskorna på strålningen var fantastiska och hjälpte mig med att ordna en sjuktransport i taxi hem. I samma veva skulle min ena son komma hem från Norge för att fira jul. Det blev inte bara över julen som han stannade utan flyttade tillbaka hem. Det var ganska krävande med min trötthet att få hem en son som bott själv i flera år och som hade det svårt att anpassa sig efter våra regler och vanor. Det blev många slitsamma diskussioner.

Året efter, 2015 kanske skulle bli ett bättre år. Det var en önskan, en önskan som inte på något sätt kom att bli verklighet.

För min egen del började året med en röntgen av hela kroppen då jag en period haft ont i ett lårben. När röntgen var klar kom en sköterska ut och sa att man behövde ta fler bilder då man hittat något på just lårbenet jag hade ont i. Det var som att slås ner i skorna, jag hade under min behandling känt att döden för egen skull inte var något att vara rädd för. När vi fick beskedet om att man hittat något på lårbenet slog det mot mig, jag ville inte dö. Vi visste, jag och min sambo att sprider cancern sig till skelettet så finns inget bot.img_4072-800x470-640x376

Vi pratade om döden och pratade också om att det finns inga garantier för någon, inte ens för min friska sambo och vi såg till att planera vår lilla gemensamma dotters uppväxt och boende om hon skulle bli utan båda sina föräldrar.

Som tur var så var förändringen inte cancer, även om man fortfarande inte vet vad det är som sitter och gör ont på mitt lårben så kommer jag förhoppningsvis inte att dö av det.

I samma veva med några veckors mellanrum fick både min före detta svärmor och min moster besked om cancer. Mina kusiner hade för inte alltför länge sedan redan mist sin pappa i cancer och fick nu även ett besked om att det inte fanns någon räddning för deras mamma heller. Båda dessa fina människor fick vi begrava ett halvår senare.87-640x427

Jag har för mig att sommaren 2015 fick vara ganska lugn utan några större händelser.

Men så kom hösten. Jag vaknade mitt i natten av att telefonen ringde och jag hörde min dotter skrika och gråta. Den iskyla som gick genom min kropp kan jag inte beskriva. Något fruktansvärt hade hänt. När hon till slut kunde förmedla sig hade mina tankar redan gått genom de värsta saker man som mamma kan tänka sig ska ha hänt ens barn.

Min underbara lilla flicka som först fått gå igenom att hennes mamma fick cancer och flyttade långt bort och vars farmor också begravts några månader tidigare, hade nu mist ännu en person i sitt liv. Hennes pojkvän och bästa vän var död. Han krockade med sin moped och flög så illa att han slog huvudet i en lyktstolpe och dog.img_7422-800x533-640x426

Julen spenderades med nära och kära och var riktigt mysig. På nyårsaftonsnatten stod jag som många andra och tittade på en himmel som lös av massor med färger från raketer. Jag tänkte för mig själv, måtte det vara över nu för vår del för jag orkar inte mer.

Men man orkar, man orkar för att man måste. Bara ett par dagar in på det nya året 2016 kom nästa smäll.

Fick ett samtal från min syster som berättade att min mamma svimmat och att ambulansen hämtat henne. Både min syster och min mammas man följde med till sjukhuset och vi kände oss alla ganska lugna eftersom mamma vaknat till redan när ambulansen var där.

Efter en stund kom nästa samtal, mamma hade fått en hjärnblödning och måste snabbt åka vidare till ett sjukhus som är specialiserat på just blödningar i hjärnan.

Tidigt morgonen efter åkte jag tillsammans med min ena son och hans flickvän till Linköping för att vara där när hon vaknade efter operationen. Just då visste vi faktiskt inte om hon skulle överleva operationen överhuvudtaget och läkarna var väldigt försiktiga med att ge något hopp om det.

Efter operationen fick besked om att mamma hade ett gigantiskt aneurysm och även ett mindre men att operationen gått bra och att man lyckats stoppa blödningarna. Man berättade att i upp till tio dagar efter operationen skulle läget vara kritiskt med risker som kramp i kärlen i och även vätska i hjärnan.

Mamma var lite förvirrad precis när hon vaknade ur narkosen som sig bör men för övrigt mådde hon hur bra som helst och verkade inte ha fått några som helst men.

Det var hela tiden någon hos henne från familjen när hon låg på NIVA som intensivvårdsavdelningen heter. Personalen var hoppfull om hennes tillfrisknande och mamma var rastlös och ville mest hem och hemgång börjades att planeras.

Dagen före risken var över och hon skulle få åka hem började hon krampa i kärlen.

Det var fruktansvärt att sitta bredvid mamma och höra henne börja prata rappakalja och försvinna bort från oss. För att åtgärda sådana kramper krävs akuta operationer.

Det blev många veckor till för mamma och oss andra på sjukhuset och om jag minns rätt så krampade hennes kärl ungefär åtta gånger till och även komplikationer med vätska som gav tryck i hjärnan tillkom och fick opereras ett par gånger.

Dagarna och veckorna var hemska. Vi visste inte om mamma skulle överleva. Hon blev så dålig att man till slut fick ha henne intuberad och hon blev förlamad på ena sidan kroppen.

Plötsligt började det gå åt rätt håll enligt läkarna. Rätt håll för dem var att risken för kramper var över. För oss var det fruktansvärt. Vi visste inte hur mycket vår mamma kunde förstå, hon kunde knappt sitta i en rullstol i och med förlamningen. Hon skickades till Kalmar till en vårdavdelning och någon nämnde för oss att vi skulle vara glada om mamma på sin höjd bytte rullstol. Det planerades för ett vårdboende för mamma.img_1632-640x427

Vi som stod henne nära kunde märka en försämring efter ett tag på vårdavdelningen och försökte göra personalen uppmärksam på det men vi fick ingen respons. Men visst hade hon blivit sämre och fick till slut åka tillbaka till Linköping för ytterligare operationer.

Hon hade fått mycket vätska i hjärnan igen. Efter operationen blev det plötsligt mycket bättre, mamma började komma tillbaka och vi kunde åter kommunicera med henne. Det märktes tydligt att hon skulle ha en lång väg tillbaka men framstegen som skedde varje dag var som mirakel. Jag hade läst om taktil behandling just vid förlamning och jag och min syster började att arbeta med det på mamma. Vi smörjde hennes ben, fötter och armar och händer, berörde henne på den förlamade sidan och gjorde rörelser på henne som vi fick av sjukgymnasten flera gånger om dagen för att förhoppningsvis väcka något till liv.

Plötsligt en dag när någon av oss masserade hennes förlamade fot kom en nästan osynlig rörelse i tårna. Någon dag senare fick vi samma resultat i hennes hand. Dagarna efter det kunde hon försiktigt krama våra händer och en dag hade vi lagt hennes arm på kudden hon brukade ha under armen och en stund senare låg den plötsligt över hennes bröst. Det var bara vi hade varit inne hos henne och ingen hade rört henne, själv hade hon ingen aning om hur den hamnat där men efter detta började man att arbeta med henne på riktigt och hon fick sjukgymnastik av sjukgymnast varje dag.jjj_5-533x800-426x640

Hon blev också klarare och klarare i huvudet men några funktioner tog långt tid att få tillbaka. Jag minns att hon bland annat hade väldigt svårt att förstå klockan.

Hon blev bättre och bättre och fick till slut komma hem till sitt eget hem och idag går hon utan rullator och kan sköta ganska många sysslor själv. Vi visste att hon skulle behöva en operation till för hennes aneurysm var så fruktansvärt stort och utan en operation till skulle hon inte överleva så länge.

Hennes nästa operation genomfördes några månader efter och den operation som krävdes är hon bara en av tre i Sverige som fått.

Själv hade jag strax efter olyckan med min dotters pojkvän börjat gå till en psykolog. Jag hade en läkartid dagen efter den olyckan och när min doktor frågade hur allt var brast jag och grät otröstligt varpå han skrev en remiss till en psykolog. Det blev ett längre uppehåll hos psykologen medan min mamma låg på sjukhus eftersom vi i stort sett bodde där med henne under hela tiden.

Jag hade inte sett något behov av att gå till en psykolog men kroppen sa till mer och mer att något var fel och jag börjar förstå att det kanske kunde vara till viss nytta med att få prata av sig lite med någon utanför familjen.

Det gick några veckor och tidigt en morgon i april ringde min sambo mig förtvivlad och i chock. Han hade precis kommit in på förskolan för att lämna vår dotter när telefonen ringde och han fick ett samtal från polisen att man hittat en person avliden efter en bilolycka och att den personen kunde vara en av hans anställda. Han blev ombedd att ta sig dit och identifiera henne.

Smällen hade varit fruktansvärd. En frontalkrock med en drogpåverkad biltjuv ledde till att hennes bil kastades bakåt och ner i en ravin. Flickan var bara 22år. Hon kom inte från Sverige och det blev en tuff tid för min sambo att försöka göra så gott han kunde både för sig själv, för sin personal och för hennes anhöriga som inte bodde i Sverige och behövde hjälp med både polissamtal och försäkringsfrågor av min sambo.

Precis som året före fick vi en sommar som fick vara ganska lugn.100215_3-800x517-640x414

Men så kom hösten och jag fick ett samtal från min kusin. Hon hade på morgonen öppnat dagstidningen och möts av rubriken. Man död i eldsvåda och till det en bild. En bild som visar hennes pappas lägenhet. Polisen hade inte hunnit att kontakta anhöriga före tidningen kom ut och dessutom kunde man inte bekräfta att det var han utan obduktion som tog ett tag. Min kusin visste självklart att det var hennes pappa eftersom han levde ensam i lägenheten och även att han var lite dement och inte kunde gå någonstans. I obduktionen visade det sig att han brunnit upp sittandes i sin fåtölj.

Nu börjar det att närma sig årets slut och min mamma var igår tvungen att göra ännu en operation i hjärnan då man såg på en röntgen för ett par veckor sedan att blodet valt att ta en annan väg än vad man trodde med de andra operationerna. Nu har man tydligen stängt ett blodkärl och vidgat ett annat med en stent och även lagt ett paraply som ska hjälpa blodet bort från det stora aneurysmet.

Här gjorde jag ett avbrott i skrivandet och ringde till mammas mans telefon för att höra om hon snart skulle flyttas från postop till avdelningen. Mamma svarade på hans telefon och hon lät faktiskt piggare än vad jag hört henne på mycket länge.

Hennes man ringde en stund efter när de pratat med läkaren och tydligen hade det gigantiska aneurysmet börjat växa igen så läkaren förstärkte det ytterligare med koil (metalltrådar). Hoppas hoppas att det är det som gett henne en del av hennes besvär och att hon nu ska få må och bli bättre.

Tillbaka till min kusin, för ett par veckor sedan ringde hon mig för att hon var orolig över en knöl i bröstet och inte nog med det så hade man för ett tag sedan gjort en röntgen där man sett förändringar på levern. Natten före hon skulle till läkaren för att få svar på vad mammografi och biopsi visade så var hon orolig för att hon skulle sova över sig och missa den tidiga tiden och hon sov oroligt och vaknade av och till.

Vid tretiden på natten vaknade hon och insåg att lägenheten var fylld med rök. Här ska vi komma ihåg vad som hände hennes pappa för bara ett par månader sedan. Men, hon handlade vad jag förstod helt rätt, tog telefonen och ringde 112 samtidigt som hon ropade på sin ena son som bor hemma. Det brann inte hemma hos min kusin, däremot brann det hos grannen under henne och mannen dog.

Hon missade sin tid hos läkaren dagen efter av förklarliga skäl. Efter att ha stått på sin balkong i flera timmar på grund av röken och allt tumult som varade ganska länge.

Hon får helt enkelt boka en ny tid till doktorn och jag hoppas verkligen att hon ska få bra besked.img_6376-800x524-640x419

Det här var en del av vad som hänt de senaste åren. Jag har säkert glömt att nämna något, jag har valt att utelämna vissa saker som hänt. Självklart har det tillkommit småsaker som, en mindre krock som min sambo var inblandad i, en sönderfrusen ledning i sommarhuset så att garaget hade en egen fors. Översvämning i garaget från toalettrören. Ingen vacker syn, ingen god doft. Jag skulle åka tåg och hoppade på fel tåg och hamnade i Stockholm istället för Linköping. Listan kan göras hur lång som helst av vardagliga dråpligheter som hänt och det kan vi blanda upp med många guldstunder för det har det verkligen också funnits många av.

Rundar av här och hoppas på ett gott 2017.  

img_7485-640x427