En olycka kommer sällan ensam.

 

Jag har försökt att summera de senaste åren och nog för att det har hänt en del. Jag har vad jag vet inte slagit sönder någon spegel även om man skulle kunna tro det.

 2014 började med att min sambo fick lut i sitt ena öga i mellandagarna och vi levde några veckor i ovisshet om hans syn kunde räddas.

Lagom till ett positivt besked om det så fick jag min cancerdiagnos. 8-533x800-426x640Vi blev i samma veva i stort sett tvingade att flytta långt från vår hemstad och min dotter sedan tidigare valde att stanna hos sin pappa och var så otroligt bitter och ledsen över vår flytt så förhållandet mellan mig och min dotter var tufft en lång period.

Jag hade för övrigt ett år med två operationer, cellgifter och strålning och massor med komplikationer på vägen. Jag var så trött i slutet av året med bland annat symptom med surr i öronen när ljuden blev för mycket, vid minsta motgång blev jag som förlamad av trötthet och stängde av när det blev för mycket. Jag blev trött och kunde gå och lägga mig bara av att tänka eller prata om något som gjorde mig stressad. Jag längtade till allt skulle vara över, att få läka igen, att få återhämta mig och komma tillbaka stark.

I fem veckor bodde jag på annan ort för att jag skulle kunna strålbehandlas med en speciell strålningsmetod som är andningsstyrd och sista dagen var man försenade på strålningen och jag bröt ihop fullständigt för att jag missade bussen hem. Sköterskorna på strålningen var fantastiska och hjälpte mig med att ordna en sjuktransport i taxi hem. I samma veva skulle min ena son komma hem från Norge för att fira jul. Det blev inte bara över julen som han stannade utan flyttade tillbaka hem. Det var ganska krävande med min trötthet att få hem en son som bott själv i flera år och som hade det svårt att anpassa sig efter våra regler och vanor. Det blev många slitsamma diskussioner.

Året efter, 2015 kanske skulle bli ett bättre år. Det var en önskan, en önskan som inte på något sätt kom att bli verklighet.

För min egen del började året med en röntgen av hela kroppen då jag en period haft ont i ett lårben. När röntgen var klar kom en sköterska ut och sa att man behövde ta fler bilder då man hittat något på just lårbenet jag hade ont i. Det var som att slås ner i skorna, jag hade under min behandling känt att döden för egen skull inte var något att vara rädd för. När vi fick beskedet om att man hittat något på lårbenet slog det mot mig, jag ville inte dö. Vi visste, jag och min sambo att sprider cancern sig till skelettet så finns inget bot.img_4072-800x470-640x376

Vi pratade om döden och pratade också om att det finns inga garantier för någon, inte ens för min friska sambo och vi såg till att planera vår lilla gemensamma dotters uppväxt och boende om hon skulle bli utan båda sina föräldrar.

Som tur var så var förändringen inte cancer, även om man fortfarande inte vet vad det är som sitter och gör ont på mitt lårben så kommer jag förhoppningsvis inte att dö av det.

I samma veva med några veckors mellanrum fick både min före detta svärmor och min moster besked om cancer. Mina kusiner hade för inte alltför länge sedan redan mist sin pappa i cancer och fick nu även ett besked om att det inte fanns någon räddning för deras mamma heller. Båda dessa fina människor fick vi begrava ett halvår senare.87-640x427

Jag har för mig att sommaren 2015 fick vara ganska lugn utan några större händelser.

Men så kom hösten. Jag vaknade mitt i natten av att telefonen ringde och jag hörde min dotter skrika och gråta. Den iskyla som gick genom min kropp kan jag inte beskriva. Något fruktansvärt hade hänt. När hon till slut kunde förmedla sig hade mina tankar redan gått genom de värsta saker man som mamma kan tänka sig ska ha hänt ens barn.

Min underbara lilla flicka som först fått gå igenom att hennes mamma fick cancer och flyttade långt bort och vars farmor också begravts några månader tidigare, hade nu mist ännu en person i sitt liv. Hennes pojkvän och bästa vän var död. Han krockade med sin moped och flög så illa att han slog huvudet i en lyktstolpe och dog.img_7422-800x533-640x426

Julen spenderades med nära och kära och var riktigt mysig. På nyårsaftonsnatten stod jag som många andra och tittade på en himmel som lös av massor med färger från raketer. Jag tänkte för mig själv, måtte det vara över nu för vår del för jag orkar inte mer.

Men man orkar, man orkar för att man måste. Bara ett par dagar in på det nya året 2016 kom nästa smäll.

Fick ett samtal från min syster som berättade att min mamma svimmat och att ambulansen hämtat henne. Både min syster och min mammas man följde med till sjukhuset och vi kände oss alla ganska lugna eftersom mamma vaknat till redan när ambulansen var där.

Efter en stund kom nästa samtal, mamma hade fått en hjärnblödning och måste snabbt åka vidare till ett sjukhus som är specialiserat på just blödningar i hjärnan.

Tidigt morgonen efter åkte jag tillsammans med min ena son och hans flickvän till Linköping för att vara där när hon vaknade efter operationen. Just då visste vi faktiskt inte om hon skulle överleva operationen överhuvudtaget och läkarna var väldigt försiktiga med att ge något hopp om det.

Efter operationen fick besked om att mamma hade ett gigantiskt aneurysm och även ett mindre men att operationen gått bra och att man lyckats stoppa blödningarna. Man berättade att i upp till tio dagar efter operationen skulle läget vara kritiskt med risker som kramp i kärlen i och även vätska i hjärnan.

Mamma var lite förvirrad precis när hon vaknade ur narkosen som sig bör men för övrigt mådde hon hur bra som helst och verkade inte ha fått några som helst men.

Det var hela tiden någon hos henne från familjen när hon låg på NIVA som intensivvårdsavdelningen heter. Personalen var hoppfull om hennes tillfrisknande och mamma var rastlös och ville mest hem och hemgång börjades att planeras.

Dagen före risken var över och hon skulle få åka hem började hon krampa i kärlen.

Det var fruktansvärt att sitta bredvid mamma och höra henne börja prata rappakalja och försvinna bort från oss. För att åtgärda sådana kramper krävs akuta operationer.

Det blev många veckor till för mamma och oss andra på sjukhuset och om jag minns rätt så krampade hennes kärl ungefär åtta gånger till och även komplikationer med vätska som gav tryck i hjärnan tillkom och fick opereras ett par gånger.

Dagarna och veckorna var hemska. Vi visste inte om mamma skulle överleva. Hon blev så dålig att man till slut fick ha henne intuberad och hon blev förlamad på ena sidan kroppen.

Plötsligt började det gå åt rätt håll enligt läkarna. Rätt håll för dem var att risken för kramper var över. För oss var det fruktansvärt. Vi visste inte hur mycket vår mamma kunde förstå, hon kunde knappt sitta i en rullstol i och med förlamningen. Hon skickades till Kalmar till en vårdavdelning och någon nämnde för oss att vi skulle vara glada om mamma på sin höjd bytte rullstol. Det planerades för ett vårdboende för mamma.img_1632-640x427

Vi som stod henne nära kunde märka en försämring efter ett tag på vårdavdelningen och försökte göra personalen uppmärksam på det men vi fick ingen respons. Men visst hade hon blivit sämre och fick till slut åka tillbaka till Linköping för ytterligare operationer.

Hon hade fått mycket vätska i hjärnan igen. Efter operationen blev det plötsligt mycket bättre, mamma började komma tillbaka och vi kunde åter kommunicera med henne. Det märktes tydligt att hon skulle ha en lång väg tillbaka men framstegen som skedde varje dag var som mirakel. Jag hade läst om taktil behandling just vid förlamning och jag och min syster började att arbeta med det på mamma. Vi smörjde hennes ben, fötter och armar och händer, berörde henne på den förlamade sidan och gjorde rörelser på henne som vi fick av sjukgymnasten flera gånger om dagen för att förhoppningsvis väcka något till liv.

Plötsligt en dag när någon av oss masserade hennes förlamade fot kom en nästan osynlig rörelse i tårna. Någon dag senare fick vi samma resultat i hennes hand. Dagarna efter det kunde hon försiktigt krama våra händer och en dag hade vi lagt hennes arm på kudden hon brukade ha under armen och en stund senare låg den plötsligt över hennes bröst. Det var bara vi hade varit inne hos henne och ingen hade rört henne, själv hade hon ingen aning om hur den hamnat där men efter detta började man att arbeta med henne på riktigt och hon fick sjukgymnastik av sjukgymnast varje dag.jjj_5-533x800-426x640

Hon blev också klarare och klarare i huvudet men några funktioner tog långt tid att få tillbaka. Jag minns att hon bland annat hade väldigt svårt att förstå klockan.

Hon blev bättre och bättre och fick till slut komma hem till sitt eget hem och idag går hon utan rullator och kan sköta ganska många sysslor själv. Vi visste att hon skulle behöva en operation till för hennes aneurysm var så fruktansvärt stort och utan en operation till skulle hon inte överleva så länge.

Hennes nästa operation genomfördes några månader efter och den operation som krävdes är hon bara en av tre i Sverige som fått.

Själv hade jag strax efter olyckan med min dotters pojkvän börjat gå till en psykolog. Jag hade en läkartid dagen efter den olyckan och när min doktor frågade hur allt var brast jag och grät otröstligt varpå han skrev en remiss till en psykolog. Det blev ett längre uppehåll hos psykologen medan min mamma låg på sjukhus eftersom vi i stort sett bodde där med henne under hela tiden.

Jag hade inte sett något behov av att gå till en psykolog men kroppen sa till mer och mer att något var fel och jag börjar förstå att det kanske kunde vara till viss nytta med att få prata av sig lite med någon utanför familjen.

Det gick några veckor och tidigt en morgon i april ringde min sambo mig förtvivlad och i chock. Han hade precis kommit in på förskolan för att lämna vår dotter när telefonen ringde och han fick ett samtal från polisen att man hittat en person avliden efter en bilolycka och att den personen kunde vara en av hans anställda. Han blev ombedd att ta sig dit och identifiera henne.

Smällen hade varit fruktansvärd. En frontalkrock med en drogpåverkad biltjuv ledde till att hennes bil kastades bakåt och ner i en ravin. Flickan var bara 22år. Hon kom inte från Sverige och det blev en tuff tid för min sambo att försöka göra så gott han kunde både för sig själv, för sin personal och för hennes anhöriga som inte bodde i Sverige och behövde hjälp med både polissamtal och försäkringsfrågor av min sambo.

Precis som året före fick vi en sommar som fick vara ganska lugn.100215_3-800x517-640x414

Men så kom hösten och jag fick ett samtal från min kusin. Hon hade på morgonen öppnat dagstidningen och möts av rubriken. Man död i eldsvåda och till det en bild. En bild som visar hennes pappas lägenhet. Polisen hade inte hunnit att kontakta anhöriga före tidningen kom ut och dessutom kunde man inte bekräfta att det var han utan obduktion som tog ett tag. Min kusin visste självklart att det var hennes pappa eftersom han levde ensam i lägenheten och även att han var lite dement och inte kunde gå någonstans. I obduktionen visade det sig att han brunnit upp sittandes i sin fåtölj.

Nu börjar det att närma sig årets slut och min mamma var igår tvungen att göra ännu en operation i hjärnan då man såg på en röntgen för ett par veckor sedan att blodet valt att ta en annan väg än vad man trodde med de andra operationerna. Nu har man tydligen stängt ett blodkärl och vidgat ett annat med en stent och även lagt ett paraply som ska hjälpa blodet bort från det stora aneurysmet.

Här gjorde jag ett avbrott i skrivandet och ringde till mammas mans telefon för att höra om hon snart skulle flyttas från postop till avdelningen. Mamma svarade på hans telefon och hon lät faktiskt piggare än vad jag hört henne på mycket länge.

Hennes man ringde en stund efter när de pratat med läkaren och tydligen hade det gigantiska aneurysmet börjat växa igen så läkaren förstärkte det ytterligare med koil (metalltrådar). Hoppas hoppas att det är det som gett henne en del av hennes besvär och att hon nu ska få må och bli bättre.

Tillbaka till min kusin, för ett par veckor sedan ringde hon mig för att hon var orolig över en knöl i bröstet och inte nog med det så hade man för ett tag sedan gjort en röntgen där man sett förändringar på levern. Natten före hon skulle till läkaren för att få svar på vad mammografi och biopsi visade så var hon orolig för att hon skulle sova över sig och missa den tidiga tiden och hon sov oroligt och vaknade av och till.

Vid tretiden på natten vaknade hon och insåg att lägenheten var fylld med rök. Här ska vi komma ihåg vad som hände hennes pappa för bara ett par månader sedan. Men, hon handlade vad jag förstod helt rätt, tog telefonen och ringde 112 samtidigt som hon ropade på sin ena son som bor hemma. Det brann inte hemma hos min kusin, däremot brann det hos grannen under henne och mannen dog.

Hon missade sin tid hos läkaren dagen efter av förklarliga skäl. Efter att ha stått på sin balkong i flera timmar på grund av röken och allt tumult som varade ganska länge.

Hon får helt enkelt boka en ny tid till doktorn och jag hoppas verkligen att hon ska få bra besked.img_6376-800x524-640x419

Det här var en del av vad som hänt de senaste åren. Jag har säkert glömt att nämna något, jag har valt att utelämna vissa saker som hänt. Självklart har det tillkommit småsaker som, en mindre krock som min sambo var inblandad i, en sönderfrusen ledning i sommarhuset så att garaget hade en egen fors. Översvämning i garaget från toalettrören. Ingen vacker syn, ingen god doft. Jag skulle åka tåg och hoppade på fel tåg och hamnade i Stockholm istället för Linköping. Listan kan göras hur lång som helst av vardagliga dråpligheter som hänt och det kan vi blanda upp med många guldstunder för det har det verkligen också funnits många av.

Rundar av här och hoppas på ett gott 2017.  

img_7485-640x427

Istället för att bli lugnade av läkaren fick vi istället trösta henne.

Efter andra omgången med cellgifter ändrade man i mina mediciner mot illamående och höjde även kortisonet. På nätterna och tidiga morgnar kändes det som om jag sov på en gungande båt med den värsta baksmälla man kan tänka sig.

Den nya dosen med mediciner hjälpte till men inte mer än att jag möjligtvis hade stigit av båten och istället låg på fast underlag men fortfarande med den värsta baksmälla man kan tänka sig.

Den höjda dosen kortison gjorde att jag orkade lite mer, vi var bland annat på en ”på landet festival” där jag fotograferade Linus Svenning som för övrigt verkade tro att jag var en riktig fotograf och hans blick sökte kameran om och om igen. Jag är övertygad om att det faktiskt var min rakade skalle som gjorde att jag stod ut lite bland de andra. Vi hade också en stor fest hemma hos oss för personalen på Marcus arbete.

20160930-427x640 20160930_1-640x427

Onkologen ordnade med så att jag fick komma till vårdcentralen i alla fall för att lägga om min PICLINE och sköterskan som tog emot mig där var hur gullig som helst och var glad för att lära sig något nytt. Hon gjorde för övrigt en anmälan mot sin arbetsplats eftersom de tidigare vägrat ta emot mig trots en remiss från onkologen i Malmö.

Mot slutet av denna treveckors period så började jag att må ganska dåligt men trots det bestämde vi oss för att åka till stugan och med ett stopp hos Marcus bror med familj. Vi bestämde oss ganska snart för att stanna kvar eftersom jag mådde så dåligt och inte var i skick för en resa till. Det var ganska illa och jag orkade inte att stå upp några längre stunder.

Skratt och sorl hörs nära men så långt bort ändå.

Borta är jag, jag orkar inte mer, det kan inte vara så här.

Får man ge upp och säga att man inte vill mer.

Ena sekunden hugger det som knivar i kroppen andra sekunden färdas jag bort i en dimma av bomull.

Jag hör ljud som kräver min medvetenhet men jag kan inte röra mig, kan inte riktigt förstå att det är verkligheten som kallar .

Jag är inte här, jag färdas i ett svart mellanland som jag inte tycker om. Här finns ingenting, det är bara kallt och mörkt. Jag tänker att det tar slut här och nu.

 jag måste göra mig hörd men inte ett ljud kommer över mina läppar.

Mörkret sluter sig om mitt sinne och jag somnar till slut en stund.

Vaknar av ljudet från gräsklipparen och förstår att jag är tillbaka, ännu en dag får jag vara här.

Kanske skiner solen, kanske smakar kaffet, får se om en stund när mellanlandet släpper taget och jag blir jag igen. ”

7-533x800-426x640

Jag hade feber, feber får man inte ha när man går på cellgifter så det fick en tur till läkarstationen i Oscarshamn. De tog en snabbsänka som visade höga värden men jag frågade varför man inte tog prov på vita blodkroppar så som jag visste att man skulle göra. Jag fick till svar att det behövdes inte.

Jag var så dålig och låg bara på en brits med en filt över mig och skakade i väntan på läkaren.

Läkaren, hon var ett exemplar utan dess like. Hon kom in med tårar i ögonen och berättade om sin svärdotter som var yngre än mig och som har bröstcancer. Inte nog med det, hon berättade också att svärdottern inte skulle överleva.

Där satt jag och min sambo, oroliga över vad det var för fel på mig och istället för att bli lugnade av läkaren fick vi istället trösta henne.

Jag tycker inte att det var så proffsigt av en läkare att berätta detta. När man kommer in med bröstcancer, feber och är så matt att man knappt kan gå då behöver man inte höra om döden, den känner man ändå.

Jag blev hemskickad och ordinerad vila, blodprovet visade på kraftigt förhöjd CRP, en influensa gissade man.

img_3872-640x427

Eftersom jag var lite orolig över proverna som man valde att inte ta så försökte jag nå onkologen jag tillhör men de hade stängt hela helgen. Då gjorde jag det fräcka beslutet att ringa Malmös onkolog som hade helgöppet.

De var mycket hjälpsamma och även irriterade över att man låtit bli att ta de viktiga prover som man alltid ska ta när man får in en cancerpatient.

De sa åt mig att ha koll på tempen och åka och ta nya prover dagen efter. De var väldigt osäkra på om jag skulle kunna få nästa dos med cellgifter som var planerad till veckan efter.

#waroncancer

Bortslarvade prover, förberedelser inför döden och en känsla av overklighet i verkligheten.

12 (800x533) (640x426)

På det sista sjukhusbesöket i Malmö berättade läkaren att de skickat en vårdplan till Skövde. Jag märkte ganska snart efter överflyttningen att Skövde struntade i vårdplanen och ändrade som de ville både gällande omvårdnad och behandling.

Jag hade lämnat prover som skulle mäta de vita blodkropparna och om det var något problem skulle sjukhuset höra av sig.Det visade sig att de slarvat bort mina prover och när de väl hittades visade det sig att mina blodvärde riktigt dåliga, så man visste inte om jag skulle kunna få behandling veckan efter. Om man inte slarvat bort proven skulle de satt in sprutor för att höja blodvärdet.

Jag fick hjälp av en sköterska i Malmö att lägga om PICLINEN och det visade sig att jag hade fått tryckskador på huden efter omläggningen i Skövde och jag hade extra besvär med klåda och skadad hud av plasten och tejpen som jag var överkänslig mot. Tejp och plast byttes ut mot en allergivänlig och mycket dyrare variant och jag fick med mig till ett par omläggningar så att Skövde skulle hinna beställa det jag behövde.

Det var inte bara jag som var trött, Marcus var också helt slut. Det är inte lätt att vara anhörig. Han är min klippa, han fick mig att le varje dag, han gjorde fantastisk mat till mig och han tvingade mig att leva, att göra saker som jag tyckte om fast jag var helt slut för att han visste att jag skulle må bra av det i längden.

Dagen före cellgift nummer två lämnade jag nya blodprover och mina värden hade höjts så att jag kunde få cellgifterna I rätt tid. Massor av tabletter skulle jag ta inför varje behandling för att kroppen skulle klara av de tunga gifterna.2408 (427x640)

Jag berättade om mina dåliga mellanvärde för sköterskorna men det hade jag inte mycket för, de brydde sig inte om mellanvärde. jag fick också talat om för mig att I detta landsting har man bestämt sig för att inte ta några mellanvärden överhuvudtaget.

Det var första gången som jag märkte av att det kunde vara olika i landstingen och det skulle bli flera. Inte en enda gång var det till det bättre.

Plötsligt skulle jag oroa mig för att inte få den bästa vården.

 

De dagar som jag mådde lite bättre städade och sorterade jag som inför varje födsel av mina barn. Bygga bo, tror jag att man brukar benämna det med.

Jag tror att städningen jag höll på med under den perioden var en sorts förberedelse för att lämna världen. Att sortera bort sådant som jag inte ville att andra skulle behöva dra i.

 

Jag satt ofta och letade efter låtar som jag ville skulle vara med på min begravning. En tanke började att ta form i mig, jag ville spela in en låt.

Jag kan inte sjunga men det uppstod en så stark önskan om att finnas även om jag inte skulle få vara kvar.

 

Jag funderade på att börja skriva brev till mina barn, brev som skulle visa att jag var med dem även om jag inte var där längre. Jag började att låta min röst höras på korta inspelningar när jag lekte med min yngsta dotter för att hon skulle få höra min röst när hon ville.

Jag fotograferade så mycket jag bara orkade för att lämna något efter mig.

 

Jag försökte att vara så aktiv som jag bara kunde. Det var många som sa åt mig att ta det lugnt och vila. Men jag tänkte att jag inte hade tid att vila, jag visste inte om jag skulle få leva så länge till.

 

Jag började att känna mig overklig i verkligheten.6 (533x800) (426x640)

 

Som bladen faller om hösten, faller även jag.

Det blir mörkt både inne och ute, liksom mitt dystra sinne.

Löven faller och fångas av vinden för att landa mjukt.

Finns det någon som fångar mig?

Eller kommer jag att falla hårt och brutalt och smetas ut som en pöl på marken?

Solen gör små försök att dröja sig kvar, lyser upp och ger en gnutta värme i det annars kalla. Jag gör mer än så,

Jag skriker, jag bönar och jag ber.

Glöm inte bort mig om jag förlorar, döm mig inte om jag inte orkar hålla kvar. Det är så mörkt och kallt.

Som stormen som kommer och går. Som ödelägger allt på sin väg. Så gör även jag.

Med kraft går jag in, får inga svar. Är det fler än jag?

När stormen lagt sig kan man plocka spillror av vad som en gång var.

Mycket är förstört, annat kanske man kan laga med klister.

Vad ska man göra när man känner att hjärtat brister?

Jag ser ett blad virvla omkring, ett blad som tappat sin färg, som är på väg att dö.

Undrar om det kämpade och försökte hålla sig kvar. Ska man släppa taget och låta sig föras bort eller ska man kämpa för att ändå förlora?

Jag följer lövet med blicken och bestämmer att jag kan hålla kvar ett tag till.”

 

Jag hade ett stort behov av att prata och förbereda mig om det skulle gå åt skogen. Just då var jag inte rädd för att dö. Jag försökte reda i praktiska saker och berätta om sådant som var viktigt för mig. Dödsångesten jag inte visste fanns syntes istället på bilderna jag tog på mig själv.  lo (800x534) (640x427)

IMG_4751 (427x640)
9 (800x534) (640x427)

Hårlös, bröstlös och kvinnlighet.

9-10 dagar efter första cellgiftsbehandlingen började det kännas tungt i kroppen, jag blev andfådd och matt bara av att röra mig. Vissa dagar orkade jag bara några steg i taget och fick sätta mig på golvet för att återhämta mig.

Jag fotograferade mig själv ute på altanen och jag visste inte då att det var den sista bilden med hår.IMG_3443 (427x640)

Vissa dagar tänkte jag att det skulle bli skönt när håret ramlade av för att det var så tungt och jobbigt att duscha.

Maten smakade annorlunda. Alla kryddor smakade mer och allt skarpt som tomater och vinäger var helt omöjligt att få I sig för det gjorde ont i munnen. Slemhinnorna hade redan börjat att ta stryk.

Trots allt så åt jag som en häst och det var kortisonets förtjänst.2308_1 (427x640)

12e dagen

Jag hade precis tagit en dusch och höll på att fixa håret när jag märkte att det ramlade tussar av hår från mitt huvud. Dagen hade kommit.

Dagen som jag fasat mest för. Konstigt nog var det håret som jag var mest förtvivlad över av allt som jag visste skulle ske under behandlingstiden. Jag ville inte bli av med mitt hår, mitt långa hår.

Jag kände att det vände sig i magen av rädsla och ångest men jag bad ändå åt min sambo att han skulle hjälpa mig att raka av håret, jag kunde inte vänta tills jag hade tid hos frisören om några dagar för känslan av att få tussar av hår i handen fick mig att må illa.

Jag tänkte minsann inte gå med kala fläckar på huvudet. Det var jag som skulle ha kontroll och just då bestod den kontrollen av att jag kunde besluta när håret skulle av.

Jag satt på en stol framför en spegel och såg håret falla och det kändes faktiskt inte så farligt som jag trodde att det skulle göra.

Lilla Nea sprang runt oss utan att bry sig inte nämnvärt om att hennes mamma inte såg ut som vanligt.2 (800x533) (640x426)

 

Var sitter det som man kan betrakta som kvinnligt tänker hon när hon står naken framför spegeln och tittar på det som är hon just nu.

Hon tittar uppifrån och ner och funderar över om kvinnlighet är en helhet av någonting, eller om man kan plocka ut delar av kroppen som är kvinnliga.

Är kvinnlighet något man känner eller är det så att kvinnlighet är något man tillskrivs av någon annan.

Är kvinnlighet en rörelse som väcker en kittlande känsla hos sig själv eller någon annan.

Det hon vet just nu är att hon känner att en del av hennes kvinnlighet har gått förlorad.

Hon kan inte riktigt sätta fingret på om det är för att hon saknar en kvinnlig kroppsdel eller om det är för att hon inte har något hår eller är det bara så att hennes kvinnlighet satt i huvudet och att hon tappat en del av sitt självförtroende.

Kan det vara så att kvinnlighet är något så enkelt som ett gott självförtroende?

 

 

11 (427x640)061614_3 (398x640)

Återigen fotograferade jag mig mycket som terapi. Jag provade peruker, mössor, knöt sjalar och kom fram till att jag var den jag var och att det rakade huvudet var det som kändes mest naturligt och det blev bara ett fåtal gånger som jag använde min peruk, gånger som jag ville smälta in och vara som alla andra. 2308 (640x427) 2308_2 (427x640) IMG_3830 (427x640) (427x640) IMG_6070 (424x640) IMG_6119 (427x640)

Marcus tvingade mig ut på en åktur till affären när jag precis rakat av håret, jag gick inte ur bilen den dagen, jag vågade inte.

Jag minns att mitt allra första möte med människor blev ett par dagar senare i den lokala blomsterbutiken. Tillsammans med andra kände jag mig ganska stark men så fort jag behövde gå ensam någonstans kände jag blickar som brände.

Fast det var nog mest en känsla, jag lyfte oftast inte blicken för att ta reda på det.

Lotta

 

 

Jag fotograferade sniglar den veckan, de rörde sig i ungefär samma takt som mig.

 

0162 (640x427)

Dagarna efter första cellgiftsbehandlingen kände jag mig illamående, trött och jag hade huvudvärk och hjärtklappning. Typiska och vanliga besvär.

Vi var mitt uppe i en flytt eftersom vi fått beskedet om att jag bara fick behandlas i det landsting jag bodde i. Det allra sista med flytten skötte min sambo och andra anhöriga och min syster kom till Tibro för att sitta barnvakt åt mig. Hon undrade lite försiktigt var hon skulle sova och för hon vågade inte låta mig sova ensam och ville sova i mitt rum med mig. Den kvällen låg vi vakna länge och pratade mycket om saker som vi pratat om tidigare men också om saker som vi aldrig gjort tidigare och där började en ny tid och ett nytt förhållande av våra liv tillsammans. Några månader senare skrev jag en text till henne,

Det är den hon är,

Jag vill ligga i din säng, bredvid dig, så sa hon för inte så längesedan. Vi pratade halva natten. Jag var glad för att känna att hon var där, levande och stark. Hon var där för att vakta så att inget skulle hända mig. 

Hon köpte en klänning, den var grön. Hon klär i grönt. För längesedan, när vi var små, då läste hon för mig, ändå är jag äldst. Undrar om hon minns. 

För inte alltför längesedan var hon hos mig, hon satt och läste för sig själv i en bok, jag såg på henne, såg hur handlingen speglades i hennes ansikte, jag såg hur hon log då och då, hon är vacker när hon ler. 

Jag vet hur hon kan bli när hon förlorar i ett spel, jag hör fortfarande hennes klampande från när vi var små i trappan när hon förlorat.
Jag vet också nu att det var hon som klippte sönder vykorten, de fina 3D vykorten vi fick som små, nu vet du med mamma, det var ju inte jag. 

Idag fick jag ett meddelande om att hon vill vara mitt smärtstillande och krama bort det onda.
Tänk om hon bara visste, att hon alltid varit mitt smärtstillande, min glädje, min trygghet.

En gång hade hon ett par bruna stövlar och en kort klänning på en sommarfest, ni skulle sett henne, som hämtad ur en film. 

Min lillasyster…

0164 (427x640)

Jag ringde vårdcentralen på orten Tibro, där jag skulle jag skulle bo. Den gången valde jag att ringa den andra vårdcentralen och inte den där man vägrade mig hjälp när man hittade knölen och misstänkte cancer.

Det gick inte mycket bättre på den vårdcentralen. Jag förklarade mitt ärende, berättade att jag hade cancer och att jag skulle behöva hjälp av dem en gång i veckan med att rengöra, spola och lägga om min Picline. Det skulle de inte fick jag höra av en otrevlig person i andra änden av luren, för det kunde inte de och de hade faktiskt ingen lust att lära sig det heller. Jag fick sätta mig och ringa runt och kom till slut fram till en sköterska på Skövde lasarett som förklarade att hon aldrig gjort det men var villig att göra ett försök.

Det är lite olika vilken sorts port man använder i de olika landstingen och Skövde som jag skulle tillhöra framöver använder man sig av en port som man opererar in under huden strax under nyckelbenet och inte den slang som man lätt sätter in i ett blodkärl som jag fick insatt i Malmö.

Efter helgen tog orken slut och det kändes som om jag hade den värsta influensan man kan tänka sig men jag försökte att fotografera så mycket jag bara orkade även om cellgifterna slet på kroppen.

Jag fotograferade sniglar den veckan, de rörde sig i ungefär samma takt som mig.

IMG_5250 (640x427)
#waroncancer